Med mina genusglasögon II
Jag skrev här om hur Corren gjorde frågan om ansvaret för våra barn till en kvinnofråga. I DN skriver nu Marcus Ridung om hur
Jag trodde inte att det var så illa – även om jag haft mina misstankar. Frågan är om det är männen eller kvinnorna det är fel på? Varför inser inte männen att de har ett ansvar att engagera sig? Varför släpper inte mammorna ifrån sig ansvar. Litar det inte på oss? Kanske har vi inte gjort oss förtjänta av tillit och ansvar?
3 kommentarer:
Säg efter mig:
Allt börjar vid det sexuella urvalet.
Kvinnor väljer oftast en man som är högre upp lönemässigt och socialt.
Då kan man aldrig nå det ni kallar jämställdhet ALDRIG ALDRIG ALDRIG.
Alla diskussioner som bortser från detta är HELT meningslösa. Gör något vettigt istället.
//S
Först vill jag säga att rubriken på Ridungs artikel är missvisande: nätet speglar verkligheten, där de där könsrollerna i de flesta sammanhang inte är förlegade, även om man kan önska att de vore det. Det är inte nätet som väcker dem till liv.
Att fler kvinnor än män bloggar om föräldraskap är förvisso en aspekt på ojämlikhet, men det är inte en som jag tycker är särskilt akut. Jag har varit föräldraledig under två längre perioder under min bloggs existenstid, men jag tror att det knappast alls har synts där. Borde det ha gjort det? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att jag har levt upp till mitt ansvar i förhållande till mina barn och deras mor genom att ta en någorlunda stor del av föräldraledigheten. Att blogga om det tycker jag inte ingår i ansvaret.
Men men...anonym, till att börja med säger jag inte efter någon, inte ens anonyma.
Har otaliga exempel på där kvinnan tjänar mer. Bara att tänka i högt och lågt baserat på materiell status är fel från början.
Om du frågar mig.
Men säg inte efter mig.
Skicka en kommentar