Så kom då kulturpropositionen

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.