För några år sedan drabbades en av mina söner, han var då i 25-årsåldern, av en akut oförklarlig magsmärta. Han hamnade på akutmottagningen på ett av våra större sjukhus, femtio mil från föräldrarna. Ett antal släktingar och vänner på närmare avstånd mobiliserades och besökte honom och jag och hans mor satte oss i en bil för att vara hos honom så fort som möjligt.
När vi kom fram hade tillståndet förbättras väsentligt men han låg kvar för observation. Medan vi var kvar vid hans sjuksäng kom hans grabbkompisar på besök. Killarna i bandet som han spelat med i 15 år. Där stod de vid hans säng i sina hängiga byxor med kedjor. Med sina underliga färgade frisyrer, piercningar och tatueringar. De skämtade lite med honom och på ett tafatt ungdomsmanér visade de honom att de tyckte om honom och var oroliga för att han blivit sjuk.
Den gången förstod jag på allvar vem han var. Att han var en mycket omtyckt person. Älskad av många fler än mig. Jag bestämde mig också för att aldrig mer ha fördomar om ungdomars utseende, klädsel och manér. Att aldrig mer se bara till det yttre hos människor utan att glänta på dörren och titta in – innanför.
Det var ett viktigt beslut och ett stort ögonblick i mitt liv.
1 kommentar:
Jag minns när du berättade om det där. Det gav ett starkt intryckt på mig också minns jag.
Skicka en kommentar