Det kom så många intressanta synpunkter på nedanstående inlägg så jag börjar på en ny tråd.Johannes: Du har naturligtvis rätt i att man inte får en manskör bara genom att ta männen ur en blandad kör. Likaså blir den då ganska liten. Det är stor skillnad på att vara förstatenor i en manskör och i en blandad kör och det är inte så självklart för en bas i en blandad kör att sjunga förstabas i en manskör. (Liknande förhållande råder i en damkör.)
Däremot är det inget som säger att man inte med träning kan få det att fungera fint. Det är oerhört utvecklande för sångarna och i ett konsertprogram blir det förstås en större variation.
Till detta kommer att man inom de högre musik- och dirigentutbildningarna helt nonchalerar andra körinstrument än SATB-kören.
Varför större manskörer ofta är att föredra än mindre har jag inget bra svar på trots mina 40 år med manskör. Det har sannolikt att göra med det låga, begränsade registret.
Den inbördes balansen i manskörsklangen är också intressant och jag menar att den ideala är en pyramidform med en ungefärlig fördelning på
- 15 % T1
- 20 % T2
- 30 % B1
- 35 % B2
Eric: Rekryteringsprocessen måste, som du säger, pågå kontinuerligt. I någon mån är den trationstyngda repertoaren en belastning för (de akademiska) manskörerna. Vi förväntas ha en inte obetydlig stamrepertoar för 30 april, 6 juni och fester – och dessutom regelbundet klämma ur oss spännande nyskapande konsertprogram. Detta kräver en stabil kärna av äldre sångare och en ständig, lagom påfyllning, av nya.
Som jag skrivit tidigare så är manskörssången sprungen ur manliga miljöer där sammanhanget var viktigare än själva sången (skandinavismen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, ordensväsendet, etc.) och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet. Då Hugo Alfvén tog över O.D. i början på 1900-talet blev kören och repertoaren konsertant, vilket var det avgörande steget för körens kommande framgångar.
De senaste decennierna har det bildats många nya manskörer som i första hand är musikaliska konserterande ensembler, först i andra hand en del av traditionen och arvet. Det är orsaken till att de har en given plats även i det framtida körsverige. Bland dessa finns t.ex.
- 1972 Lihkören
- 1976 Gefle Drängar
- 1981 Saxdalens manskör
- 1982 Stockholms Gaykör
- 1985 Sällskapet CMB
- 1998 Svanholm Singers
- 2000 Tors Bockar
- 2002 FN
10 kommentarer:
Intygar att det är skillnad att sjunga förste tenor i manskör vs. blandad kör. Det senare är lite mer, vad ska jag säga, avslappnat...
Intressant med pyramidformen på antalen, det har jag inte tänkt på.
Tack för fyllig feedback! Din procentuella pyramid tycker jag verkar vettig. Men den kräver sina förste tenorer... Just faktumet att B2 bör vara den mest manstarka stämman tror jag många körledare bortser ifrån. Som andrabas är det ibland frustrerande att man föväntas klinga starkt i låga register med alltför få röster för att kunna "tävla" med tenorer.
Intressant med pyramiden. Naturvetaren i mig drar sig genast till minnes någonting om att energin i mekaniska vågor är proportionell mot såväl amplituden som frekvensen i kvadrat, det andrabasarna har emot sig visavi förstatenorerna i frekvens får man alltså kompensera med att kasta in ett par man till. Min erfarenhet av damkörer är begränsad, men borde inte samma pyramidala förhållande gälla där?
Ha! Kul att få en vetenskaplig syn på det som för min del bara är empiri. Samma sak gäller inte i damkör - i alla fall inte i samma grad. Där krävs för all del en gedigen A2-stämma, men också en stor andel S1 (större än 15 %).
"och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet".
Varför i hela friden ska ALLA manskörer "befria sig från arvet"?!
Vem ska då se till att bevara arvet? Vår gamla nordiska manskörstradition är inget att skämmas över!
Och vi är en hel del runtom i Sverige, Norge, och särskilt Finland, som kommer att se till att arvet bevaras!
@Anonym:Antingen har jag uttryckt mig otydligt, eller så har du inte läst hela debatten. Jag har ägnat just 40 år åt att vårda och bevara den nordiska manskörstraditionen. Det arv jag talar om är inte musiken eller traditionerna, utan det arv som består i att manskörerna är en isolerad del av samhället förankrad i äldre tiders patriarkat, folkrörelser, ordensväsende och klubbmentalitet. Om manskörerna inte tar sig från det arvet utan fortsätter med skygglapparna på kommer de inte att kunna rekrytera några nya sångare och då finns det inga körer kvar att bevara traditionerna. För att kunna rekrytera yngre människor måste vi sjunga bra musik bra. Så enkelt är det. Gör vi det har vi också utmärkta körer att använda för att trygga manskörrssångens framtid och därmed bavara de goda traditionerna.
Jag känner många körer i Sverige, Finland och Norge som lyckas väl med detta. Men de körer som höjer sin medelålder med ett år varje år kommer förstås att försvinna.
Jag tror inte att de skäms - men det gör mig bedrövad att man inte ser vad som är orsaken.
Jag skäms inte heller. Tvärtom är jag stolt över att så länge ha fått vara en del av en obruten tradition från 1808!
"patriarkat, folkrörelser, ordensväsende och klubbmentalitet"
Det är fint och hedervärt att bevara det också! :o)
Varför vara en vindflöjel som, ängsligt blickande runtomkring sig, tror sig "följa med sin tid"?
Det kanske blir just dessa (förhatliga?) "ordnar och klubbar" som bevarar den ursprungliga manskörtraditionen.
Ja, bortsett från patriarkatet, så kan det vara hedervärt att bevara det också. Och jag ser inget förhatligt med ordnar och klubbar. Du läser illa eller tolkar illvilligt. Jag försöker bara förklara varför en massa manskörer försvinner.
Jag vill inte det och förmodligen inte du heller.
Har du själv en bättre förklaring så kläm fram med den!
Jag har besökt manskörer från Molde i väster, Villmanstrand i Öster, Oviken i Norr och Sösdala i söder. Jag har sett dem, talat med dem, sjungit med dem...
För att kunna bevara manskör som koncept tror jag att det är viktigt att det inom ett och samma geografiska upptagningsområde finns flera olika körkonstellationer. Genom det skapas körsångens eget "ekosystem", som kan bidra med både nytta och nöje vilket i längden är till gagn för körsångens överlevnad.
Intressant diskussion!
Kom hit via Lihkörens hemsida - Dirigent.
Är inte intresset för riktig fyrstämmig körsång bland ungdomar generellt i dalande nu? Särskilt bland killar. Förutom möjligen i mindre grupper med "doa-doa-stuk", Riltons Rivaler, Real Group, mfl.
Ungdomen har fostrats av Idol-programmen på TV, blivit egocentrerade, inget kul att sjunga i grupp, då märks ju inte JAG lika mycket?
Hur är det förresten med rekryteringen av män till blandade körer, som jämförelse med manskörerna?
Skicka en kommentar