Jag har inte lyssnat på alla årets sommarpratare – långt
ifrån. Men när jag lyssnat har det slagit mig vilken oerhört likriktad och
lättviktig musik som spelas. Oavsett vem som talat, hur allvarligt ämnet än har
varit så strömmar det ut mainstream-pop, lite etno, lite jazz och lite visa.
Den västerländska konstmusiken lyser med sin frånvaro. När
jag går igenom spellistorna ser man några få undantag, Alexander Ekman, Syster
Karin, Marianne Mörck och Aschwitzöverlevaren Heidi Fried. Kanske någon mer som
jag tappat bort. Vad beror det på?
Men var finns den nutida konstmusiken? Var finns klassikerna?
Är det okunskap eller ovilja? Eller är det urvalet sommarpratare som är
mainstream? Jag har svårt att tro det och jag har inte uppfattat det så. Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det
finkulturella?
En liten Bach-invention, en Schubertromans, några uppfriskande
kluster av Schönberg eller Alban Berg eller varför inte ett körstycke av Anders
Hillborg?
Det sänds ju ändå i P1.
1 kommentar:
Men såhär hette det ju åtm förr: Sommar, ett lättlyssnat program för er på vägarna, på badstranden och i hängmattan…
Och lättlyssnat då underförstått underhållningsradion = skvalradio)
Skicka en kommentar