Med jämna mellanrum kommer nedladdningsdebatten upp. Idag är det en av Correns medarbetare, Mikael Wiik, som fritt får tycka till om hur verkligheten ser ut. Och då är det förstås ”skiv- och filmbolagen” som ska lösa problemet åt dem som tycker att de fritt förfogar över det som finns tillgängligt på nätet.
Men herregud, kan vi inte någon gång diskutera det som saken egentligen gäller?
Nämligen: Hur ska den enskilde konstnärens rätt att själv förfoga över sitt verk skyddas? Hur ska de människor som skapar konst, musik, litteratur, eller vad det vara må, få ersättning för det som de gjort? Har de verkligen inte rätt att själva bestämma över om det ska vara fritt tillgängligt eller om de vill att det ska vara en kommersiell produkt?
Detta är kärnfrågan. Sen ger jag tusan i om hundratusentals eller miljoner människor tycker att resurser på nätet är deras personliga egendom. Det är den inte!
Just nu har vi en upphovsrättslagstiftning som många är missnöjda ned. Hur ska vi få den att fungera?
2 kommentarer:
Nu har jag inte läst artikelen men "Sen ger jag tusan i om hundratusentals eller miljoner människor tycker att resurser på nätet är deras personliga egendom." är en reaktion på att en handfull skivbolagsdirktörer roffar åt sig av konstnärens pengar. Faktiskt.
Det är en snedvriden fördelning på hur pengarna faktiskt delas mellan upphovsman och bolagen. Därför tror jag internetföreteelser som marknadsföring av nya förmågor via exempelvis myspace kommer att ställa saker på sin spets.
Visst. Du har rätt i att det är upphovsrättslagen det är frågan om. Men irritationen över snedfördelningen spelar in, och det är med avstamp i den synen på branschen som de flesta diskussioner förs.
Alltså, det underliga är ju, att inte ens jag - som brukar vilja ha en del på fötterna innan jag skriver något - VET att det är som jag skriver. Men jag har för mig att det är så.
(Nu kom det ett ordverifieringsord som påminner om något man sjungit i någon latinsk liten visa, lgesiom. Eller så är det en felstavning av det nya tillståndet som är en anglosasisk-latinsk konstruktion: legsiom.)
Kärnfrågan för mig är inte *lagen* eller hur mina *rättigheter* ska *skyddas*. Utan helt enkelt hur jag kan få pengar för det jag gör.
En sida av saken jag inte hör diskuteras är denna: Det är vi som står för "immateriella värden" som drabbas hårdast. Vi som gör musik, skriver böcker, gör tavlor eller fotografier. Allt detta kan lätt digitaliseras, så där står vi...
Jo, men ge bort dina verk gratis, säger Kevin Kelly och andr hurtfriska. Det tjänar du på.
(http://www.kk.org/thetechnium/archives/2008/01/better_than_fre.php)
Jag undrar bara varför man inte säger till leverantörer av varor som INTE kan digitaliseras att ge bort sina varor. Varför får vi inte gratis kläder, bröd, stolar, bilar, etc.?
Kanske helt enkelt för att detta inte kan digitaliseras?
Om jag är konstnär på ett handgripligt sätt och jobbar i sten, lera eller dyl. då kan jag sälja min produkt. Om jag "skriver i vatten" (gör poesi eller musik) dår är det svårare.
Min poäng är att just poeterna och musikerna hade det svårt nog redan innan.
Skicka en kommentar