I dagens Corren skriver Birgitta Hybinette: "Varför hyser SÅ många kvinnor ett SÅ ohämmat intresse för sitt yttre?"
I sin recension i SvD den 8 mars av Den fule skriver Lars Ring: "Den fule är en 80 minuter kort, absurd och återhållen komisk moralitet om en tid då människan skär bort det fula – på utsidan. Det fula inuti är ännu något mer svårt att få bukt med."
Som sagt, det är inte skalet som räknas, varken hos apelsiner eller människor – utan innanmätet. Hur många hundra år till ska det ta innan vi förstår det?
4 kommentarer:
En del förstår nog aldrig det, jag hoppas innerligt att dottern gör det. Annars är det i en tonåringsdotters tillvaro ett viktigt inslag, som påfågel liksom. Men det försvinner och dras ner till en sansad nivå hoppas jag.
Det finns dessutom faktiskt de som tärs inifrån, och vars innehåll faktiskt inte är i någon mening livaktigt, eller fullt av liv. Vi kallade dem fiskögon för 36 år sedan i Rättvik. Fiskögon, kalla, stint stirrande framför sig. Utan innehåll. Skrämmande.
Sedan finns det så klart de som sjuder, brinner och kokar av liv utan att se galna ut. Det är det bästa tror jag. De som liksom lever. Jämt.
Men ytan, den ytan, den finns nog tyvärr kvar. Som referens, eller som kontaktyta. Det tog exempelvis ett tag innan jag storskrattade åt Jesper Odelbergs (tror jag han heter den CP-skadade sitt-ner-komikern...så måste han ju heta :-) stand-up-nummer.
Fast att bry sig om det yttre är ju inte något som står i konflikt med att bry sig om det inre.
Tvärt om uppfattar jag att det ofta hänger samman. Den som mår bra och trivs med sig själv och sin omvärld har ingen anledning att inte också vilja förse omvärlden med en så trevlig omgivning som möjligt. Sedan må det vara hänt att vi har olika åsikt om vad en trevlig omgivning är.
De flesta ser till att vara välkammad, rakad, strukna kläder. En del prioriterar smink andra den perfekta broschen. Hur som så uppfattar jag det som en omtanke om medmänniskorna.
(Sen kansek vi kan lägga tonårsflickors kläd och sminkvanor åt sidan - för mycket skämmer allt).
Att bry sig om sitt yttre är knappast kontroversiellt. Mina tankar, apropå pjäsen, handlade om skönhet - fulhet och Hybinette skrev om "ohämmat intresse". Jag tror att vi alla mår bra av att människorna i vår omgivning är hela och rena och kanske t.o.m. propra och att vi uppfostrar vår ungdomar till att se till människor inre i första hand.
Det är väl det där med i första hand som är svårt. Inte för mig, dömer aldrig hunden efter håren. Och dömer ingen för att han eller hon har fel yttre så att säga. Inte medvetet i alla fall.
Har folk i min jobbomgivning som inte tror saker finns om de inte finns på Powerpoint. Jag är tvärtom, tveksam till skinande ytor.
Men jag tror inte jag gör det omedvetet heller.
Skicka en kommentar