Dialektmysteriet

Mannen på tåget, Martin heter han, delar generöst med sig av sitt liv till oss medresenärer. I det ena telefonsamtalet efter det andra får vi höra detaljer om hans arbetsliv och familj. Vi får veta att företagets säljare Jörgen ”fan inte är klok” och ”så jävla dum i huvet” att han borde avskedas. Och han ”ljuger hela tiden”, Jörgen alltså. Resan blir plågsam och jag försöker skärma av Martin med Stravinskij. Det värsta är kanske ändå inte vad Martin säger. Det värsta är dialekten; han talar Sveriges fulaste dialekt, en omisskännlig göingska från Kristianstad.

I Malmö går jag från mitt hotell bakom Centralen hela stråket genom stan över Stortorget, Gustav Adolfs torg och Triangeln till Möllan (Möllevångstorget). Varje gång jag är i Malmö tänker jag på Jaques Werup och hans skildringar av Malmö och malmöiterna, men också på Ståkkålms-Ringo, en serie av Tony Manieri som gick i Kvällsposten för länge sedan…



Båda har det gemensamt att de skildrar Malmö, dess befolkning och språk. Jaques jobbade jag ihop med en gång på en kurs i Vadstena och jag minns särskilt en frukost på Klosterhotellet då vi samtalade om det genuint malmöitiska. När jag går min promenad lyssnar jag efter språket, men ingenstans hör jag det; då och då uppfattar jag något som kan vara rosengårdssvenska alltså den sydsvenska varianten av rinkebysvenska. Den skånska som dominerar i folkhavet verkar vara samma perverterade skånska som numera breder ut sig, framför allt i Lund. Det är en skånska med skånsk satsmelodi och diftonger, men med tungspets-r.

I en affär talar expediten rosengårdsskånska, på restaurangen vid Möllan är det ingen skånska alls.

Taxichauffören som kör hem mig är förstås inte född i Sverige, men han verkar heller inte varit så länge i Malmö för att ha tillägnat sig någon dialekt. Han är dock ett socialt fenomen och leder samtalet från ”Varifrån Ni kommer?”, via vädret, ishockey och svininfluensan till politik och deklarerar strax innan vi är framme att han ska rösta på Reinfeldt och Anders Borg. ”Dom jorr bra joob!”

Men på morgonen då jag väcks av ett bygge utanför mitt fönster hör jag den i alla fall, malmöitiskan, byggjobbarna emellan. Den av alla de skånska dialekter som känns mest genuin och kanske är vackrast.

Ordningen är återställd.

Om vänlighet, latte och accenter

I en som vanligt välskriven krönika i dagens Corren skriver Johan Sievers om hur vi bemöter varandra. Hur vi beter oss – okända människor emellan. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är en bra regel som människor försökt använda i flera tusen år. Dags att börja tillämpa den, den så kallade gyllene regeln.

Och accenter och latte då? Jo av olika skäl illustreras artikeln av en kopp ”caffè latte”. Bildtexten säger ”En latté på […]”.

Eftersom mat- och restaurangbranschen översvämmas av franska och italienska ord är det just där man hittar de mest förtjusande felaktiga tillämpningarna av accenter och apostrofer. Jag kan nu lägga latté till min lista med chokladmoussé, entrecoté, alla carté, champagné, m.fl.