Ofta händer det när jag är ute med hunden att jag möter andra människor med medföljande hund. Om hundarna ser ut att vilja "hälsa" på varandra stannar man och konversationen inleds, oftast av den andra personen då jag är mer avvaktande:
– O, en så söt hund! Är det en flicka?
Eftersom jag i sådana lägen inte kan hålla mig, svarar jag infamt:
– Nej, det är en hund.
Eller möjligen:
– Nej det är en tik.
Skulle jag vara på ett något vänligare humör kanske jag drämmer till med:
– Ja, det är en tik.
Förmänskligandet av djur är måhända begripligt, men icke desto mindre förskräckligt. Agneta Ullenius skrev om detta i söndagens SvD. Klok kvinna!