Trots att jag inte mött hans blick hälsar han på detta sätt med sin lite gnälliga, lätt nasala röst, varje gång någon går förbi. Jag tittar bort, liksom alla andra som passerar, och jag skäms för det.
Jag har aldrig några kontanter på mig. Det är min enda, cyniska ursäkt.
Han sitter utanför den lilla ICA-butiken varje dag i 10–14 timmar. Jag vet inte var han sover, om han äter något, och jag vet förstås inte vad han tänker. Vad tänker han om mig? Vad tänker han om alla oss som tittar bort? Vad tänker han om oss som fått förmånen att leva i ett fredligt välmående hörn av världen? Vad tänker han om orättvisorna som ständigt plågar våra samveten? Kanske har han annat att tänka på. Den som lever i förtryck, armod och svält har nog annat att fundera över än orättvisorna i världen. En familj långt borta som väntar på att han ska komma hem med pengar så att de kan köpa mat och kläder, eller muta en läkare. Vad vet jag, jag har ju inte talat med honom. Jag skulle vilja tala med honom, men ursäktar mig med att vi säkert inte har något gemensamt språk.
Men jag har ju råd. Varför tar jag inte ut en hundring när jag betalar på ICA och ger honom när jag går ut? Det skulle knappast påverka min ekonomi, men med stor sannolikhet hans – men det finns kanske bättre sätt, ursäktar jag mig igen. Kanske Hjärta till hjärta, Röda korset, Rädda barnen? Nån som bättre kan disponera min generösa gåva än han kan.
Jag rannsakar mina motiv. Ska jag ge honom pengar för att freda mitt samvete, för att kunna möta hans blick, för att ge hans "tacksåmicke" ett innehåll? Ska jag ge honom pengar för att jag verkligen önskar hans familj ett bättre liv? Ska jag ge honom pengar för att jag verkligen vill att orättvisorna i världen ska utjämnas? Ska jag ge honom pengar för att jag innerst inne önskar att han och hans landsmän fortast möjligt ska försvinna från gatorna så att vi kan återgå till ett liv där vi utan att plågas av våra samveten kan fortsätta att blunda för hur världen ser ut?
Jag börjar med att gå ner till ICA...
