Men när jag ställde mig och skar upp blodpudding kom hon
alltid ut i köket och satte sig några meter från mig och betraktade mig
anklagande. Tyst mumlade hon för sig själv: ”Jaha, det är blodpuddingsdag. Och
varför är det bara ni som får det?”
Mitt pensionärsliv började för tre månader sen. Jag tänkte
alltid att det skulle vara Flisan och jag.
Det började bra. Vi gick en timme varje morgon. Om dagarna
väntade hon på mig om jag var ute, eller låg under bordet om jag satt och
jobbade. Jag hörde henne rumstera i sin bädd eller morra lite tyst om det var
någon som rörde sig på gården. Om jag glömde gå ut med henne på eftermiddagen
kom hon försynt och påminde mig om att det var dags.
Idag är första dagen på det nya året då hustrun gått till
jobbet. Och jag är ensam hemma. Verkligen ensam. Den svarta underbara valpen
som vi försiktigt bar hem i en balja för tio år sedan har övergett mig. Just
när jag behövde henne som mest.
När jag skär upp blodpuddingen kommer tårarna igen.
