Algernon Swinburne

Porträtt av William Bell Scott 1860.

Brukar du lita på vad som står i uppslagsverk?

Nordisk familjeboks andra upplaga, den så kallade ”Ugglan”, som utkom mellan 1904 och 1926 är ett under av subjektiv information ofta och sannolikt helt utan någon som helst vetenskaplig grund. Nedanstående exempel är hämtat från band 27 som utkom 1918. Artikeln handlar om den engelske poeten Algernon Charles Swinburne (1837–1909). Författare är litteraturvetaren Johan Martin Mortensen (1864–1940), då docent vid Uppsala universitet. Hans artikel i Ugglan om Swinburne upptar 4,5 spalter, varav den citerade texten nedan upptar ca en femtedel. Vad som fick Mortensen att skriva detta parti om Swinburnes utseende och karaktär kan man bara spekulera i. Möjligen fick han betalt per ord eller tecken.

 

Foto från 1890-talet

”Swinburnes utseende var mycket egendomligt. Han hade ett stort hufvud, som hvilade på en hals, tjock och kraftig som en Vespasianus’ eller Caracallas och som var betäckt med rika lockar af guldrödt hår, hvilka föllo ned öfver och halft dolde pannan, som eljest skulle behärskat hela ansiktet. Läpparna, små och fylliga, utgjorde den minst tilldragande delen af ansiktet. Hyn var hvit och färglös, ögonen af klar, grönblå färg. Detta ansikte påminde i ungdomen om de veka ynglingadrag, som Botticelli eller Filippino älskade framtrolla på duken. Men detta stora hufvud och denna tjocka hals sutto på en fågelartadt liten kropp med små händer och armar och en kvinnas starkt sluttande skuldror, breda höfter och svaga ben. Han gick så rak, som om han vore rädd, att hufvudet eljest skulle taga öfverbalansen, var liten till växten och så lätt, att man utan svårighet på händerna kunde lyfta honom i vädret.

Som ung dref han hufvudsakligen två slags sport; antingen red han hela dagen på en liten långhårig ponny eller störtade han sig på hufvudet i hafvet och simmade. Disproportionen i hans kroppsliga byggnad återfinnes i hans andliga läggning. Han är en idealist af envist doktrinär karaktär och på samma gång en veklig, men knappast fysiskt kraftig och sund sensualist. Grunddraget i hans väsen utgör hans revolutionära kynne. I religiöst afseende var han panteist och ateist, i politiskt röd republikan, svärmande för ett abstrakt frihetsideal, i moraliskt afseende skarpt angripande traditionellt engelskt borgerligt uppfattningssätt. Men bak alla de våldsamma orden dölja sig oklarhet i principerna, kvinnlig svaghet, brist på manlig vilja och positivt mål. All denna opposition leder ingenstädes hän. Hans erotiska poesi hvilar säkerligen mest på inflytande från Baudeiaire; föga själfupplefvadt torde ligga bakom den.”

Länk till artikeln på runeberg.org