 |
| Klicka på bilden! |
Fast så dramatiskt är det ju inte. Jag har presenterat ett otal konsertprogram, undervisat och föreläst, hållit föredrag och blivit intervjuad oräkneliga gånger.
Det ska alltså inte tas bokstavligt.
Det handlar nog snarare om att försöka visa upp andra sidor, inre sidor, tankar och egenskaper. Hur kul nu det kan bli?
Jag har ju varit ett slags offentlig person ganska länge, en roll som jag egentligen inte haft något emot. Men ibland har jag hajat till och blivit lite paff och ibland lite illa berörd när det efter ett tag visar sig att en person som jag stöter på i något vardagligt sammanhang plötsligt säger något som får mig att förstå att vederbörande har ganska bra koll på vem jag är, medan jag inte vet ett dyft om den personen i fråga.
Jag påminner mig till exempel den här historien.
Å andra sidan är det ju oftast tvärtom – att en person som jag träffar inte har en aning om vem jag är – och det är förstås det normala.
Linköping är i många avseenden en riktig småstad. De småborgerliga kotterierna har varit många. Betydligt fler då det ännu fanns tre regementen i staden. Men nu har universitetet med sin lärarkår och sina studenter i stället satt sin prägel på staden. Och jag har i någon mån varit en del av det.
När jag en gång, en vacker vårdag, strosade på Ågatan nedanför Domkyrkan så stod där en professor (och studentsångare) med en grupp studenter uppe på muren. Han föreläste väl om stadens historia och då han fick sy på mig slog han ut med armen och sa till studenterna: – Och där kommer director musices Hans Lundgren! Jag var plötsligt ett inventarium.
Men för att återgå till ämnet. Jag har inte svårt att tala om mitt arbete eller mitt yrke, men om jag ska tala om mig själv i ett djupare sammanhang, eller ha åsikter om ämnen utanför min profession, ja då vetesjutton hur det går. Men det visar sig i morgon.
Och den där Holmbom är en skicklig jäkel.
