En löpgalen kvinna vid Nilen
gjorde fyrtio minuter på milen.
Som ett jehu
for hon fram, denna fru,
en fasligt fantastiskt febril en.
Fritiof Nilsson i Tranås
var nära att formligen lamslås.
Han fick sig ett bett
och allting gick snett
när han skulle slakta sin tamgås.
En ung ingenjör ifrån Skåne
beforskade sol, hav och måne.
Men trots många knep
han intet begrep
och betraktades mest som en fåne.
Jag vankar fram och tillbaka i korridoren på ögonkliniken i väntan på att en läkare ska komma och ge mig en spruta i högerögat. Klockan är åtta på morgonen och kliniken är redan välfylld av väntande gamlingar. Kanske har de alla samma ärende som jag.
En väntande äldre dam påkallar plötsligt min uppmärksamhet och reser sig och går fram emot mig. Hon kommer lite för nära så jag tar ett steg bakåt. Hon förstår sitt misstag och sätter handen för munnen och backar även hon. När vi så uppnått lämpligt corona-avstånd säger hon:
– Visst är väl du Hans Lundgren?
Det kan jag ju inte neka till, så jag anstränger mig för att sudda bort min sura morgonmin, smilar upp mig och erkänner.
– Jag har varit på alla dina konserter och vill bara tacka för alla fina musikupplevelser, säger hon.
Det är inte första gången jag upplever en sån här situation och varje gång blir jag lika överraskad som glad. En gång när jag var och handlade var det en okänd man som dök upp bakom en hylla med grönsaker, slog ut med armarna och likt en rollfigur i en amerikansk musikal med stark röst började sjunga ”Thank you for the music”. Det väckte viss uppståndelse.
Kvinnan på ögonkliniken var lyckligtvis mer diskret. Jag log mot henne och sa att det gladde mig att jag kunnat förmedla fina musikupplevelser till henne och tackade henne för berömmet. Hon sa att hon hoppades på att åter snart få gå på konsert där jag dirigerade någon av mina ”fina körer” som hon uttryckte det.
Jag svarade beklagande att det inte skulle bli möjligt eftersom min syn inte längre räcker till. Vi jämförde som hastigast våra olika besvär och samtalet avbröts av att jag blev inkallad till undersökningsrummet.
När jag gick ut därifrån hade de tidigare gamlingarna i väntrummet bytts ut mot andra.
*****
Makuladegeneration (överst) och
ett friskt öga (nederst).
Det är nu snart två år sedan jag gjorde min allra sista konsert. Det var en julkonsert med Linköpings damkör. Båda mina ögon hade några år tidigare drabbats av makuladegeneration (makula = gula fläcken) som gör att synskärpan gradvis försämras i i och med att tapparna i gula fläcken successivt dör (degenererar).
Min synskärpa är i dag mindre än 5 % av normalskärpa, vilket innebär att jag varken kan läsa noter eller text. Jag har också svårt att känna igen ansikten, så kallad prosopagnosi. Men jag är inte blind. Jag kan ta mig fram i stan och hemma. Jag kan gå ut med hunden och jag kan laga mat, förutsatt att jag inte flyttat om i lådor och skåp. Jag kan fortfarande skriva tack vare specialbelyst specialtangentbord. Däremot kan jag inte läsa det jag skriver, men datorns syntetröst kan hjälpligt klara att läsa upp texten. Det är ett tidsödande jobb att korrekturläsa och att rätta alla fel som uppstår. Men jag saknar mitt arbete och jag saknar att kunna läsa. När någon sticker ett papper i handen på mig eller hänvisar till något skriftligt brukar jag påpeka att jag faktiskt inte kan läsa. Men för säkerhets skull, för att inte framstå som alltför obildad, tillägger jag ibland:
– Men jag har kunnat.
2020-11-02
 |
| Familjen Strogsnovs vapen. |
 |
| Spetskål |
 |
| Två färdiga dolmar. |
