 |
Foto: Wikipedia commons | Den första studentmössan från 1845 såg ut så här. Östgöten Gerhard von Yhlen från Östra Stenby hittade på modellen. |
– ”[…] synnerligen angenäm att se var den omsorg de användt på sin klädsel, i hvilken den hvita sammetsmössan med blå-gula kokarden var gemensam för dem alla.”
Så skriver redaktören Carl Magnus Ekbohrn i sin skrift om 150 uppsalastudenters avresa med ångbåt till det nordiska studentmötet i Köpenhamn 1845. Detaljerat och entusiastiskt beskriver han studenternas båtfärd i mitten av juni från Fyrisån till Köpenhamn. Ständigt återkommer han till ”de vita mössorna” som prydde studenternas huvuden.
Uppsalas studenter hade bestämt, att man för att visa sin samhörighet i Köpenhamn skulle ta fram en gemensam mössmodell. Den som kom med förslaget var studenten vid Östgöta nation, Gerhard von Yhlen, född 1809. Yhlen var uppväxt på godset Ållonö i Östra Stenby och blev student i Uppsala vid 18 års ålder. Han bedrev där studier, huvudsakligen i zoologi, för bland andra Sven Lovén. Lovén skulle några år senare komma att, tillsammans med Otto Lindblad, grunda Lunds Studentsångförening.
Yhlens studentmössa hade en svart rand runt kullens övre del och dessutom fyra ränder från kullen ned till den breda sammetsranden. Ränderna togs emellertid snart bort eftersom de färgade av sig vid regn. Lundensarna tog till sig idén och skaffade också mössor och efter hand kom traditionen till Danmark 1856 och Finland 1864. År 1852 kom den typiska norska svarta ”studenterluen” med tofs.
I Sverige var den vita mössan en sommarmössa och den 4 oktober bytte man till mörkblå vintermössa. Så uppstod seden att på Valborgsmässoafton eller första maj gemensamt byta tillbaka till sommarmössa vid en ”mösspåtagning” i samband med valborgsfesterna.
Vid 1800-talets början avlades studentexamen vid universiteten då studierna påbörjades, så mössan bars av dem som studerade vid universiteten. Men när studentexamen blev en avslutning på gymnasiestudierna kom mössan i stället att användas som en symbol för att man gått ut gymnasiet. Eftersom det under 1800-talet och långt in på 1900-talet var en självklarhet att man använde någon form av huvudbonad utomhus, kom studentmössan att användas dagligen av studenter vid universiteten som ett slags klassmarkör.
Valborgsmäss har fått sitt namn efter den heliga Walpurga som var född i kungariket Wessex, ett av de riken som bildade det förenade kungariket England. Hon blev nunna i Heidenheim och kanoniserades just den 1 maj, hundra år efter sin död, år 870 av påven Adrian II.
De akademiska traditionerna är förstås av betydligt senare datum. Vårens ankomst hade firats länge i bondesamhället, men vid 1800-talets första hälft började man i Uppsala göra det till en akademisk tradition. Studentkårerna grundades vid den här tiden, de akademiska manskörerna bildades och lärarna och studenterna betraktade sig som en egen samhällsklass vilket medförde behov av särskilda traditioner där Valborg och Första maj kom att bli en – vid sidan av ceremonier kring Gustav II Adolf och Karl XII:s dödsdagar, rektorsuppvaktning, universitetsgudstjänster och annat.
Magnituden på firandet i Uppsala brukar illustreras av den lapp som docenten Gösta Frick satte upp på dörren till en föreläsningssal och som mötte studenterna den 2 maj: ”Vetenskapen stillastående på grund av illamående”, senare publicerad 1960 i Fricks samling ”Pillerier”.
I Linköping fanns sedan 1860-talet en tradition med Majkarneval och Bonnkapälle som hade sina rötter i läroverket, men med universitetets framväxt kom läroverkspojkarnas upptåg att konkurreras ut av studenternas. Manskören Lihkören, numera Linköpings Studentsångare, som grundades 1972 uppträdde redan 1974 med sång på ett lastbilsflak i Ryd och på yttre borggården till Linköpings slott samma år.
Inspirerade av scenerna från Lundagård och Carolinabacken i Uppsala återkom kören regelbundet på Valborgsmässoafton till Borggården. I dag är ceremonin synnerligen etablerad och ett måste för många Linköpingsbor. Mösspåtagning, vårtal och vårsånger klockan 15, och en nära hundra man stor kör med tillresta äldre sångare och många tusen åhörare har blivit en akademisk folkfest.
