Kulturpropositionen II

Angående kulturproppen rekommenderar jag dessa två inlägg i Sydsvenskan och Corren.

Kören som blev bra

ÖSTGÖTA KAMMARKÖR bildades för 20 år sedan. Idag kommer sångarna från bl.a. Skänninge, Vadstena, Motala, Finspång, Norrköping och Norsholm till Linköping för att repetera.

Under åren har kören gjort sig känd som en ensemble som håller hög och jämn kvalitet. Av körens idag 34 sångare är 14 professionella musiker. Som konstnärlig ledare för ÖSTGÖTA KAMMARKÖR har jag medvetet satsat på att göra bra musik bra. Det låter som ett enkelt och självklart koncept, men det är det förstås inte. Det handlar å ena sidan om att musiken i sig har ett värde som gör att den ska framföras. Ser man det krasst handlar detta alltså om att inte snegla på om det är någon som vill lyssna eller ej. Konsten har ett egenvärde och jag som konstnär och interpret har en skyldighet att ta mig an den. Det handlar också om, å andra sidan, att vi har ett arv att förvalta.

Konstmusik uppstår inte spontant utan kräver resurser, organisation och hårt arbete. Som konstnärlig ledare måste jag skapa dessa förutsättningar och ta mig an den musik som jag fått att förvalta och göra den tillgänglig för mina sångare och körens publik.

Allt detta låg bakom kammarkörens idé då vi bildade den – fast då hade ingen av oss formulerat det – och vägen har inte på något sätt varit spikrak eller lätt att gå.

Då det handlar om resurser har vi hankat oss fram. Under några år hade vi ett avtal med LINKÖPINGS KOMMUN om ett regelbundet stöd och under den perioden kunde vi göra betydligt fler produktioner än idag och ersätta sångarna åtminstone för deras resor till och från arbetet. Några arvoden till koristerna har vi däremot aldrig kunnat betala utan helt fått lita till att de bjudit på sitt engagemang, erfarenhet och professionalism. På senare år har vi i någon omfattning fått bidrag från LINKÖPINGS KOMMUN till särskilda produktioner och vi har också förmånligt kunnat samarbeta med ÖSTGÖTAMUSIKEN. Förutsättningen för körens existens idag är LINKÖPINGS UNIVERSITET. Genom att det ingår i min tjänst som director musices att vara både konstnärlig ledare och producent lyckas vi få verksamheten att gå runt genom att kombinera egna produktioner med samarbeten, framför allt med S:T LARS FÖRSAMLING och ÖSTGÖTAMUSIKEN, men också genom rena engagemang av konsertarrangörer som t.ex. ÖSTGÖTAMUSIKEN, KAMMARMUSIK I ÖSTERGÖTLAND och ÖSTERGÖTLANDS MUSIKDAGAR.

Kopplingen till akademin har gjort mig medveten om konstmusikens ställning i relation till universitetets huvuduppdrag – utbildning och forskning. Den musik vi framför och vår konstnärliga prestation måste ligga i nivå med universitetets i dessa avseenden. Kören ska – liksom universitetet, som är en motor och en aktör i regionen som förknippas med vetenskaplig och pedagogisk kvalitet – förknippas med konstnärlig kvalitet på motsvarande nivå. Vi ska också vara aktiva i det regionala musiklivet och samarbeta med regionala musiker och musikarrangörer och ställa vår kompetens och erfarenhet till förfogande för den som är intresserad.

Körmusiken i Sverige och svenska körer lever under helt andra betingelser än instrumentalmusiken. Av tradition betraktas körsång som en amatörverksamhet oavsett vilka konstnärliga kvaliteter den har och vilken utbildning dirigent och sångare har och ibland räknas den till och med som en genre, som t.ex. jazz eller folkmusik. Detta är olyckligt då Östgöta Kammarkör, liksom många andra körer i landet, arbetar på samma konstnärliga nivå och mot samma konstnärliga mål som de professionella orkestrarna och instrumentalensemblerna.

Körsång är ett kitt som binder människor samman. Därvid har den många likheter med idrott. En väsentlig skillnad är dock att det inte finns något tävlingsmoment. Det gemensamma målet är ett konstnärligt uttryck – inte en mätbar prestation som styrka, längd, höjd eller snabbhet. Varje sångare bär med sig ett konstnärskap som formas och utvecklas med andras konstnärskap i kollektivet. Det ställer stora krav på anpassning och flexibilitet, men när det lyckas kan man utan tvekan säga att ett plus ett blir mycket mer än två. I många körer med rötter i folkrörelsesverige är den gemensamma sången av socialt eller ideologiskt slag. Orsaken till att man sjunger tillsammans kan vara att stärka en gemenskap i en förening eller ett samfund, eller av rent social eller fysiologisk karaktär – för att må bra.

I en kör av Östgöta Kammarkörs modell uppstår naturligtvis det positiva fysiska och mentala välbefinnandet, men min bevekelsegrund för att bedriva verksamheten är repertoaren, det konstnärliga skapandet och det musikaliska uttrycket.

Så kom då kulturpropositionen

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.