Idag var det en sån där morgon. Jag vaknar med en lätt obehagskänsla. Något står inte rätt till. Allt är inte som det brukar vara.
I dagarna fyller min tinnitus två år. Det brukar vara den som väcker mig, eller i alla fall förefaller det vara så. De två tonerna i vänstra örat är det första ljud jag hör och upplever då jag vaknar. Vad som är orsak och verkan vet jag egentligen inte.
Den här morgonen var det inga toner. I stället lät det som om man höll på och riva huset vi bor i. Ett intensivt motorvrål från någon maskin och ett förskräckligt brakande och dundrande väckte mig. Ljudet kom från det öppna sovrumsfönstret och då jag stapplat upp och tittade ut stod en gigantisk maskin med en hög skopa och tömde sitt innehåll i en container. Fallhöjden från skopan till containern var åtskilliga meter, som om syftet med övningen var att åstadkomma så mycket ljud om möjligt. Jag var inte tillräckligt vaken för att förstå varifrån den hämtade sitt innehåll eller vad den egentligen höll på med.
Tinnitusen består. Precis som audionomer, kognitiva terapeuter och andra sagt handlar det om att lära sig att leva med den. Jag tror att jag har gjort det. Jag tänker sällan på den. Bara när jag sitter tyst vid datorn och skriver gör den sig påmind – och, som sagt, på morgonen. Jag antar att jag är lyckligt lottad som bara har två svirrande toner i örat. Det lär finnas de som har vattenfall, stenbrott och vägarbeten.
Sen i morse vet jag hur de har det.
