Man kan förstås också se det som en förmån. Jag har vaccinerat mig mot A (H1N1), som det charmiga namnet lyder. Jag har därmed skyddat mig själv och bidragit till att minska smittspridningen. Nu är sonen och jag skyddade – hustrun återstår.Det var med blandade känslor som jag ställde mig i kön på universitetssjukhuset. US som vi säger här. Man hade inrättat vaccinationscentralen i en av de äldsta, mest nedslitna och minst mysiga av sjukhusets byggnader. Där stod vi i kö, ett genomsnitt av stadens befolkning. Alla åldrar och typer. Som på en buss – tigande, tåliga. Det liknade en film om andra världskriget. Inte så att vi stod i kö till gaskamrarna, men kanske till någon mobilisering eller utdelning av det dagliga brödet. Endast de beväpnade vakterna saknades.
Väggarna var kala med märken efter det som en gång hängt på dem. Inga gardiner. Lite åldriga stolar utefter väggarna. En mängd anslag med samma budskap: ”Tack för att du vaccinerar dig!” Finurligt nog gick kön liksom i en labyrint genom flera rum så man hade ingen aning om hur lång den var utan man såg endast de fem som stod närmast före och efter.
Nu var den inte så lång. Effektiviteten var imponerande och jag stod knappt en halvtimme. Tack landstinget!
Inväntar biverkningarna.
