Slimmad organisation. Säkert honnörsord för många, men finns det något värre begrepp? Som ytterlighet innebär det att ett antal personer jobbar ihjäl sig – och ett antal är arbetslösa…
Följderna ser vi dagligen i form av oändliga kassaköer, telefonköer, överfulla bussar och tåg. Allt är dimensionerat efter ett slags genomsnittligt förhållande.
Mest påtagligt blir det i tider som dessa. Istappar hänger som gigantiska hillebarder från taken, beredda att spetsa oss arma fotgängare när vi minst anar det, och ingen finns det som plockar ner dem. Åldringar faller med sina rollatorer som käglor i salt-sand-snömodden, ty den som skulle skottat har redan gjort det (Sic!). SJ och Östgötatrafiken kan inte leva upp till de krav vi medborgare rättmätigt ställer eftersom antalet bussar och chaufförer är beräknat efter en normalvinter med två veckors snö och fem plusgrader.
Vi har ett osunt system för arbete och icke arbete. Det finns mängder av arbetsuppgifter att utföra och jag är övertygad om att det finns gott om personer som är både väl skickade och villiga att utföra dem. Men eftersom både myndigheter, organisationer och företag slimmat sin verksamhet så till den milda grad och approximerat arbetsuppgifter, personalstyrka och tidsåtgång efter kalkyler som är fullständigt uppåt väggarna finns det ingen som gör det som behöver göras.
Det är en miljon människor i Sverige som väntar på att få bidra till välfärden.
Vill vi ha det så?
1 kommentar:
Bra sagt, jag tror du har helt rätt. Det finns mängder av arbetsuppgifter att utföra och många som kan utföra dem. Tyvärr tror jag att ett av problemen är att i spåren av att förbättra arbetsvillkoren för alla arbetstagare så har man till slut hamnat i att vissa arbeten ses som för dåliga eller ofina att inneha, så en hel del saker blir helt enkelt inte gjorda, för ingen vill ju "nedlåta" sig till att ta sig an uppgifter som andra ser ner på. Jag menar att den sociala nedvärderingen av vissa uppgifter är värre än den ekonomiska.
Skicka en kommentar