Om turkar och den turkiska musiken

Den turkiska musiken var ett studentsällskap i 1820-talets Uppsala som senare gav upphov till Juvenalerna som senare blev förebild för Juvenalorden.

Marcus Priftis artikel "Turk på burk och svensk rasism" i dagens Svenska Dagbladet tar upp beteckningen turk som ett allmänt begrepp på personer av utländsk härkomst. Han skriver: "Men greppet att klumpa ihop alla mörkhåriga personer i en övergripande kategori och kalla den för ”turk” är avsevärt äldre. ”Turken” har i själva verket i åtminstone 500 år varit en av de viktigaste projektionsytorna för hatet mot muslimer, en av de rasismer som har längst historia i Europa och som idag blivit den troligen mest politiskt relevanta rasismen i Sverige."

Begreppet är naturligtvis idag i grunden djupt rasistiskt, men det måste också i det historiska perspektivet ses som en beteckning på något orientaliskt och allmänt okänt. Begreppet turkisk förekom i andra sammanhang, t.ex. "turkiska cigaretter" – som i många fall kom från Grekland.

Åter till Uppsala. I Gunnar Wennerbergs "Gluntarne", nr 3 "Upsala är bäst" sjunger Glunten och Magistern:

Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå,
där man hela dygnet om kan leva så
utan risk och bara immerbadd gå på
just som turkar och få heta folk ändå.

Den turkiska musiken i Uppsala musicerade "utomhus med visselpipa, grytlock, lergök harskramla och liknande" och ställde till så mycket förtret för stadsborna att rektor förbjöd den att framföra sin musik utomhus.

"Turkiska" instrument gjorde sitt intåg i svensk militärmusik på 1700-talet i form av triangel, bäcken (cymbaler), gong, m.m. och turkarna hade själva fått instrumenten från arabiska folk redan från 1200-talet. Hos Bellman förekommer turkiska instrument i form av trummor, flöjter, skalmejor, trianglar och cymbaler.

Den turkiska musiken och turkarna blev således symboler för en högljudd och främmande – och kanske skrämmande – musik.