Oväntad uppskattning

Det var en tidig eftermiddag. När jag kom till kassan i min vanliga mataffär var det inte riktigt som det brukar. Mannen före mig fick hjälp av en kvinna i personalen att lägga upp sina varor på bandet. Jag trodde vid första anblicken att han bara var gammal och svag eller hade någon funktionsnedsättning tills jag upptäckte att funktionsnedsättningen bestod i att han var kraftigt berusad. Han var i min ålder och såg inte särskilt nedgången ut – men han var skitfull.

Han talade osammanhängande med kassörskan och hade stora problem med att fiska upp pengar ur en plånbok som var späckad med femhundringar. När han väl betalat hade han glömt att köpa cigaretter och hela proceduren fick tas om. Det hela tog lång tid kan man säga. Jag hade inte så bråttom och kunde lugnt stå och iaktta kassörskans försök att få upp tempot och den berusades försök att hantera växelmynten och plånboken. Medan han ännu fumlade med plånboken hade kassörskan lämnat sin stol och packat hans varor åt honom.

Plötsligt vänder han sig mot mig och granskar mig och utbrister med hög och klar stämma:
– Här står en kulturarbetare – det är människor som jag högaktar.

Jag blev minst sagt överrumplad och tror att jag mumlade något slags tack. När jag släpade hem mina kassar fick jag anledning att återigen fundera över en av de lärdomar livet gett mig: En människas yttre säger oftast ingenting om hennes inre.