Jag stod i kassakön på ICA-affären
på Vasavägen. Framför mig stod en gammal man dubbelvikt över sin rullator. När
det var hans tur nådde han inte ner till sin varukorg utan jag hjälpte honom
att lägga upp varorna på bandet. Snabbt läste kassörskan av priset på ett drygt
tiotal varor och meddelade resultat
– 210,50.
– Va!, sa manen medan han, utan
rullator, med mycket besvär hasade fram till kassan.
– 210,50 upprepade kassörskan.
– Va! svarade mannen.
Den ganska unga kassörskan hade
lite svårt att höja rösten tillräckligt, men vid det tredje försöket hörde
mannen vad hon sa.
– Jag har bara 116 kr, sa han
– Då får vi ta bort lite, sa
kassörskan.
– Va!, svarade farbrodern.
Innan de åter fått kontakt med
varandra hade kön växt bakom mig och det stod säkert ett 10-tal personer bakom
mig i kö. Då hörde jag mig själv säga:
– Jag betalar det som fattas.
Nu började den gamle plocka upp
sina pengar. Det visade sig att det var mest enkronor och det tog kassörskan
avsevärd tid att räkna ihop och att förmå kassamaskinen att ta emot en
delbetalning.
Under tiden hade jag flyttat
farbroderns rullator och han satte sig nu på den och betraktade sina varor. Över
axlarna bar han en ryggsäck och jag frågade honom om jag skulle hjälpa honom
med att få ner varorna i ryggsäcken. Han mumlade något som jag uppfattade som
ett ja. Jag krängde av honom ryggsäcken medan jag samtidigt försökt göra alla
moment med mitt kontokort och ICA-kort i kassamaskinen. När jag fyllt
ryggsäcken och fått på den på den krumma ryggen öppnade jag dörren för att
hjälpa den gamle ut och se till att han inte störtade nerför trappan utan
hamnade på rampen ner från affären. Samtidigt brottades jag med de två olika
korten och koderna som kassan behövde och försökte få ner mina egna varor i en
plastkasse.
Kön bakom mig stod tålmodigt tyst,
utan att yttra ett ord.
Kassörskan sa:
– Tack för hjälpen.
På vägen hem funderade jag över
hur mitt liv kommer att se ut när jag är i mannens ålder. Det är inte alltför
avlägset.
