Om medmänsklighet...

Jag stod i kassakön på ICA-affären på Vasavägen. Framför mig stod en gammal man dubbelvikt över sin rullator. När det var hans tur nådde han inte ner till sin varukorg utan jag hjälpte honom att lägga upp varorna på bandet. Snabbt läste kassörskan av priset på ett drygt tiotal varor och meddelade resultat

– 210,50.

– Va!, sa manen medan han, utan rullator, med mycket besvär hasade fram till kassan.

– 210,50 upprepade kassörskan.

– Va! svarade mannen.

Den ganska unga kassörskan hade lite svårt att höja rösten tillräckligt, men vid det tredje försöket hörde mannen vad hon sa.

– Jag har bara 116 kr, sa han

– Då får vi ta bort lite, sa kassörskan.

– Va!, svarade farbrodern.

Innan de åter fått kontakt med varandra hade kön växt bakom mig och det stod säkert ett 10-tal personer bakom mig i kö. Då hörde jag mig själv säga:

– Jag betalar det som fattas.

Nu började den gamle plocka upp sina pengar. Det visade sig att det var mest enkronor och det tog kassörskan avsevärd tid att räkna ihop och att förmå kassamaskinen att ta emot en delbetalning.

Under tiden hade jag flyttat farbroderns rullator och han satte sig nu på den och betraktade sina varor. Över axlarna bar han en ryggsäck och jag frågade honom om jag skulle hjälpa honom med att få ner varorna i ryggsäcken. Han mumlade något som jag uppfattade som ett ja. Jag krängde av honom ryggsäcken medan jag samtidigt försökt göra alla moment med mitt kontokort och ICA-kort i kassamaskinen. När jag fyllt ryggsäcken och fått på den på den krumma ryggen öppnade jag dörren för att hjälpa den gamle ut och se till att han inte störtade nerför trappan utan hamnade på rampen ner från affären. Samtidigt brottades jag med de två olika korten och koderna som kassan behövde och försökte få ner mina egna varor i en plastkasse.

Kön bakom mig stod tålmodigt tyst, utan att yttra ett ord.

Kassörskan sa:

– Tack för hjälpen.

På vägen hem funderade jag över hur mitt liv kommer att se ut när jag är i mannens ålder. Det är inte alltför avlägset.