Nästa år firar de 10-årsjubileum som mitt ständiga sällskap. De är också det sista jag hör när jag går och lägger mig. Där emellan hör jag dem sällan. Jag har annat att göra än att lyssna på dem. Det är skönt och praktiskt. Hjärnan kan liksom koppla bort dem när den har annat att göra, men det skulle uppenbarligen aldrig falla den in att koppla bort dem helt. Otrevlig typ. Hjärnan.
När jag sätter på mig glasögonen tittar jag på väckarklockan. Jag gör det varje morgon trots att jag vet att jag inte kan se vad den är. Det är en usel klocka och jag får skylla mig själv som köpt den. Svarta digitala siffror mot mörkgrå botten. Botten!
Sen sätter jag ner fötterna på golvet och högerknät skickar ett spjut av smärta till hjärnan från artrosstället. Helvete! Väl inne i badrummet kan jag se vad klockan därinne visar och efter en omgång i duschen har hjärnan stängt av tinnitusen och börjat bearbeta artrosen så att den ska hålla sig lugn.
Trappandet ner till frukosten ger ganska bra besked om artrosens dagsform och beroende på den dyker jag in i medicinskåpet, eller passerar det om jag tror att den här dagen nog kommer att vara annorlunda. I tidningen skummar jag rubrikerna för att se vad jag senare ska läsa i datorn. Kanske går jag över ledarsidan och kultursidorna med förstoringsglas och 100-wattslampa, men oftast tar jag det senare vid datorn.
Läser på Facebook om vänner som fått cancerdiagnos och går på djävulusiska behandlingar, om självmordsbombare, flyktingströmmar, våldtäkter, Isis-avrättningar och Donald Trump. Vilken värld!
I april förra året fick jag ta emot diagnosen makuladegenereration på ögonkliniken i Linköping. Makula är det som på svenska kallas gula fläcken och är den del av ögats konstruktion som gör att man ser skarpt. Sjukdomen innebär att man inte gör det längre, ser skarpt alltså. Gula fläcken förtvinar, först punktvis och senare inom större områden (i mitt fall på båda ögonen). Det är en långdragen process och leder nästan aldrig till blindhet – utan ledsynen finns alltid kvar. Det var en ganska brysk läkare som meddelade: ”Det här lider du av. Det här går inte att bota. Det kommer att bli sämre. Du blir inte blind. Ajö!”
Vilken dag va? Den 22 april 2015.
Men det är svårt att beklaga sig när omvärlden ser ut som den gör. Jag tillhör förmodligen den procent av världens befolkning som har det allra bäst, eller kanske den promille. Jag är glad och tacksam för det, men skäms faktiskt en smula. Ja, kanske mer än en smula för att det är så.
Jag ska försöka att inte beklaga mig över mina jämförelsevis lindriga krämpor och handikapp, men till er som är mina vänner och kanske läser detta vill jag säga en sak:
Med mitt ögonhandikapp har man svårt att känna igen ansikten. Jag måste komma rejält nära (1–2 m) innan jag kan identifiera vänner som jag möter på stan. Det gör att jag känner mig rejält fånig när nån vinkar eller ropar på håll och jag inte har en aning om vem det är, så om just du skulle råka ut för detta ber jag om ursäkt och om överseende, och kom gärna närmare så att jag åtminstone får en chans att känna igen dig. Och då kan vi kanske snacka lite, eller ta en lunch tillsammans.
Du har säkert också några sjysta krämpor att berätta om. 😀
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar