Den sjungande revolutionen

I dag är det 30 år sedan befolkningen i de baltiska länderna bildade en 60 mil lång mänsklig kedja mellan Vilnius och Tallinn. Den var en del av frigörelsen från Sovjetunionen och den s.k. ”Sjungande revolutionen som pågick mellan 1987 och 1991.

År 1999 blev de baltiska staterna en del av den akademiska körgemenskapen då den Nordiska studentsångarstämman (NSSS) för första gången hölls i Estland. År 2014 återkom NSSS till Estland, denna gång till Tartu. 

Det blev en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv då jag ombads öppna evenemanget i Tartu med ett tal på torget

Här är talet:

”Kallid laulusõbrad!  –  Dear fellow singers!

In these days, when the rights of independent nations to stay independent are obviously questioned and threatened by obscure dark forces, it is important to remind us all of the days in the late 1980s when choral singing in Estonia came to play an important key role in this country’s liberation from an unwanted intruder. History has come to name this “The Singing Revolution” and it led to the restoration of the independence of Estonia, Latvia and Lithuania. 

I had the privilege to visit the Tehnikaülikooli Akadeemiline Meeskoor in Tallinn in 1990 and I can still remember the energy and the force linked to the coming liberation that I perceived in the choir and in the individual singers.

Choral singing is powerful. 

And choral singing is creates peace. 

When choral singing started at the universities in Sweden, Norway, Denmark and Finland in the very beginning of the 19th century, one of the main purposes of the singing was to unite the people in the Scandinavian area and to make peace between the brothers and sisters in the neighbouring countries. 

One of my friends and colleagues, Bosse Johansson, conductor of the world famous “Adolf Fredrik’s girls choir”, once said: “children that sing together in choirs  don’t start wars”, and I guess we can all continue the sentence: “University students don’t either”! 

I am extremely happy and proud of being a part of the NSSS movement. When we started the first NSSS in Linköping in 1987, 27 years ago, we did not have the slightest idea of what this was to become in the future. We had not planned for a continuation and we had not expected it. But the singers wanted otherwise and now we can see and feel the result. We have gathered every third year, this year for the 9th time, and for the second time in Estonia.

I am convinced that we are only in the beginning of the NSSS tradition. 

I am convinced that we will continue to meet for many years and decades to come. 

I am convinced that NSSS is an important event with the lofty goal of bringing people from the Baltic and Nordic universities together in joyful and peaceful singing.

I wish you all some really great days and let us all rejoice – or as we say in Latin – GAUDEAMUS IGITUR!”

Efter cancern

– Vad ska du göra sen, frågar hon.

– Vad menar du, svarar jag. Vad då sen?

– Efter cancern fortsätter hon.

– Det finns inget efter cancern, säger jag. Den cancer jag fått kommer jag alltid att bära med mig. Om inte bokstavligt, så bär jag erfarenheten. Jag kommer alltid att bära erfarenheten av smärtan, oron, ångesten och rädslan. Alltid. På det sättet finns det inget slut. Inget sen.

Hon ser på mig, undrande.

– Hur kan du veta att det är så, säger hon oroligt.

– De här sex månaderna har varit de värsta i mitt liv. Ännu är inte allt läkt och jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Jag vet inte heller om jag blir helt återställd. Jag vet inte om jag någonsin blir den person jag var när det började. Läkarna säger att jag kommer att bli återställd och på ett sätt tror jag dem, men å andra sidan vill de ha fem år på sig innan de kan friskförklara mig. Regelbundna återbesök i fem år. Då är jag 76. Vem är jag då? Självklart kommer jag att vara märkt av cancern livet ut. Då finns det inget sen.

Hon sitter tyst och begrundar detta.

Själv vet jag varken ut eller in. Ibland tvivlar jag. Ibland vet jag. Jag kommer alltid att vara förändrad, eller är det inte så? Att ha upplevt en smärta så stark att jag inte visste att det fanns. Att vara utom sig av smärta så att man kryper ihop i fosterställning och gråter högt. Självklart förändrar det livet för alltid. Fem månader med kontinuerlig påfyllning av morfin sätter också djupa spår. Hur djupa vet jag ännu inte. Morfinavvänjningen har gett mig apati, ångest och melankoli. Det kommer också att gå över, säger de. Men de säger inte när.

– Visste du att det skulle bli så här, säger hon.

– Jag har fått världens bästa sjukvård, svarar jag. Världens bästa teknik. Världens bäst utbildade personal. Fantastiska professionella människor som brinner för det de gör, människor med stor empati. Jag har fått allt stöd jag kunnat tänka mig och allt jag begärt. Men det räcker inte.

– Hur kan du säga att det inte räcker?

– Därför att de inte vet allt och de kan inte spå. Det är fortfarande så att de behandlar min kropp. De tar bort den skadliga tumören på det mest snillrika sätt som finns. Men de vet inte vem jag är och de har ingen aning om vem jag blir efter behandlingen. På ett sätt tror jag att det är ett vågspel, en chansning. Vill man vara cynisk så kan man ju påstå att de inte bryr sig. Men det gäller inte den vårdpersonal som jag träffat. De har brytt sig. Men tyvärr räcker det inte. De vet inte vem jag är och vem jag blir. Det är en ren chansning.

– Vad skulle de gjort då. Hur skulle de kunnat hjälpa dig, säger hon igen med oro i rösten.

– Det finns inget mer de kunde ha gjort. De har gjort allt som står i deras makt. Resten måste jag lösa själv. Jag måste själv hitta vägar att bli av med ångesten och apatin. Men cancern kommer jag aldrig att bli fri från. Den får jag leva med resten av livet. Så är det.     [2019-06-01]

I dialogen ovan är "jag" jag, medan "hon" är en fiktiv person. Eller kanske jag det också.