Efter cancern

– Vad ska du göra sen, frågar hon.

– Vad menar du, svarar jag. Vad då sen?

– Efter cancern fortsätter hon.

– Det finns inget efter cancern, säger jag. Den cancer jag fått kommer jag alltid att bära med mig. Om inte bokstavligt, så bär jag erfarenheten. Jag kommer alltid att bära erfarenheten av smärtan, oron, ångesten och rädslan. Alltid. På det sättet finns det inget slut. Inget sen.

Hon ser på mig, undrande.

– Hur kan du veta att det är så, säger hon oroligt.

– De här sex månaderna har varit de värsta i mitt liv. Ännu är inte allt läkt och jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Jag vet inte heller om jag blir helt återställd. Jag vet inte om jag någonsin blir den person jag var när det började. Läkarna säger att jag kommer att bli återställd och på ett sätt tror jag dem, men å andra sidan vill de ha fem år på sig innan de kan friskförklara mig. Regelbundna återbesök i fem år. Då är jag 76. Vem är jag då? Självklart kommer jag att vara märkt av cancern livet ut. Då finns det inget sen.

Hon sitter tyst och begrundar detta.

Själv vet jag varken ut eller in. Ibland tvivlar jag. Ibland vet jag. Jag kommer alltid att vara förändrad, eller är det inte så? Att ha upplevt en smärta så stark att jag inte visste att det fanns. Att vara utom sig av smärta så att man kryper ihop i fosterställning och gråter högt. Självklart förändrar det livet för alltid. Fem månader med kontinuerlig påfyllning av morfin sätter också djupa spår. Hur djupa vet jag ännu inte. Morfinavvänjningen har gett mig apati, ångest och melankoli. Det kommer också att gå över, säger de. Men de säger inte när.

– Visste du att det skulle bli så här, säger hon.

– Jag har fått världens bästa sjukvård, svarar jag. Världens bästa teknik. Världens bäst utbildade personal. Fantastiska professionella människor som brinner för det de gör, människor med stor empati. Jag har fått allt stöd jag kunnat tänka mig och allt jag begärt. Men det räcker inte.

– Hur kan du säga att det inte räcker?

– Därför att de inte vet allt och de kan inte spå. Det är fortfarande så att de behandlar min kropp. De tar bort den skadliga tumören på det mest snillrika sätt som finns. Men de vet inte vem jag är och de har ingen aning om vem jag blir efter behandlingen. På ett sätt tror jag att det är ett vågspel, en chansning. Vill man vara cynisk så kan man ju påstå att de inte bryr sig. Men det gäller inte den vårdpersonal som jag träffat. De har brytt sig. Men tyvärr räcker det inte. De vet inte vem jag är och vem jag blir. Det är en ren chansning.

– Vad skulle de gjort då. Hur skulle de kunnat hjälpa dig, säger hon igen med oro i rösten.

– Det finns inget mer de kunde ha gjort. De har gjort allt som står i deras makt. Resten måste jag lösa själv. Jag måste själv hitta vägar att bli av med ångesten och apatin. Men cancern kommer jag aldrig att bli fri från. Den får jag leva med resten av livet. Så är det.     [2019-06-01]

I dialogen ovan är "jag" jag, medan "hon" är en fiktiv person. Eller kanske jag det också.