Om vådan av att bli citerad...

Har du någonsin blivit ombedd av en tidningsreporter att uttala dig om en dagsaktuell händelse? Gör aldrig det! Här är exempel på några som ångrat sig.

1. Abort
2. Barnarbete
3. Elransonering
4. Jag är gift
5. Nobelpristagare
   

Vad är vad?

Jag får ofta frågan: ”Vad är musik?”. Det enklaste svaret numer är ”organiserat ljud”. Då behöver man inte ge sig in på diskussioner om melodi, harmoni och rytm eller värdera musikaliska företeelser och ställa den ena genren mot den andra.
Lika ofta kommer frågan upp: ”Vad är kultur?”. Svaret på det är svårare och jag undrar vad en kulturminister skulle svara. Själv tror jag man får välja mellan dessa tre svar.

1. ”De sköna konsterna”. Musik, teater, dans, litteratur, film, konst, etc.
2. De vanor, seder och färdigheter som samhällets medborgare tillägnar sig. (E B Taylor, 1871)
3. Koder, tecken och annat som människor i samma kultur kommunicerar med. (Clifford Geertz)

Sen kan man ju säga att allt är kultur. Då skulle ju Reinfeldt slippa utse kulturminister, alternativt låta alla ministrar vara kulturministrar. Det skulle ju på sätt och vis underlätta.

Snyltminister

Medierna gottar sig – med rätta.
Betala radio- och tv-licens det ska man! Basta!
Men ska man hitta ministrar utan lik i garderoberna då får man nog leta länge. Det lär inte gå att uppbringa en vuxen person i Sverige som inte någon gång betalt en hund- eller barnvakt svarta pengar; eller en målare eller snickare. Att Stegö varit avlönad av radion och inte betalt licens är förstås en läckerbit för medierna.
Kanske kunde man hitta nån kulturintresserad till posten som kulturminister istället för en snyltare?

Hjälp! En minister!

Ja, vad ska man säga? För mig är nyliberalismen den mest kulturfientliga idé man kan tänka sig. Om det är så att den nya regeringen genom Cecilia Stegö kommer att bedriva nyliberal kulturpolitik ja då kan vi hälsa hem.

Ingen tidning jag läst har lyckat redovisa Stegös kvalifikationer som kulturminister. Hon har varit direktör för Stiftelsen Fritt Näringsliv och chef för tankesmedjan Timbro samt reporter och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Vad svensk kulturpolitik behöver nu är en minister med brinnande intresse för kultur och med stor kompetens på området. Stegö verkar inte besitta någotdera.

Kultursponsring

Kultursponsring kommer att bli mer lönsamt med den nya regeringen enligt Svenska Dagbladet. Som idé är det förstås välkommet. Varför ska idrotten specialbehandlas? Men om det innebär att samhället samtidigt avsäger sig sitt ansvar för kulturen och vältrar över det på näringslivet är vi illa ute.

Det är vackrast…

Solens första oktoberstrålar silas genom tallkronorna. På den upplysta barken sitter en ekorre och njuter i värmen. Nedanför en liten hare.
Utanför mitt arbetsrum finns den lilla världen – mitt i den stora.
När jag betraktar det grips jag av vemod och Lagerkvists ord kommer direkt:

Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

Bu och Bä i blåsväder

Det är nu tio år sedan Stifts- och landsbiblioteket i Linköping brann. Då var han bara tre år, men hade just lärt sig att läsa. Pappa och mamma var på turné i Spanien. Branden i sig var förstås obegriplig för en treåring men den stora tragedin var att ”Bu och Bä i blåsväder” hade brunnit upp. Han var otröstlig ända tills han fick förklarat för sig att alla hans älsklingsböcker nog fanns i flera exemplar.
(Har du ännu inte läst Lena och Olof Landströms böcker om Bu och Bä har du en stor upplevelse kvar!)

Om vårt språk

Jag tror att de flesta som använder skriftspråk dagligen är medvetna om språkets funktion – kommunikation. Det skrivna språket, liksom det talade har alltid en eller flera mottagare och skribentens avsikt är att göra sig förstådd eller nå fram med ett budskap. När det gäller det talade språket är det lätt att notera hur mottagaren uppfattar det sagda och man kan också omedelbart korrigera informationen om det skulle uppstå missförstånd. Med det skrivna är det mer komplicerat. Man vet inte alltid vem det är som läser. Detta ställer större krav på språket. Dels måste det vara så konstruerat att så många som möjligt kan förstå vad det står, dels bör det ligga på en stilnivå som gör att man inte stöter bort läsare. Här är det uppenbarligen så att många tar anstöt av det som de anser vara dåligt språk – därmed uppnås inte det ursprungliga målet med texten: att kommunicera. I stället för att läsa innehållet och ta det till sig, så blir läsaren upprörd över själva språket och bryr sig inte om innehållet. Allt detta är nog självklarheter för de flesta.

Jag reagerar alltid när skribenter inte kan skilja på de och dem, på subjektsform och objektsform, inte kan använda sin och hans korrekt eller konjunktion och preposition. Eller använder det som jag uppfattar som talspråk i skrift; skriver dom eller typ . Eller skriver isär ord som ska skrivas ihop. Men jag har slutat agera språkpolis och hutar inte åt dem som inte talar eller skriver som jag.

Precis som de flesta moderna lingvister tror jag att språket utvecklas utan att vi kan påverka det särskilt mycket. Det har alltid funnits både radikaler och bakåtsträvare också i synen på språket. Tiden för en normativ syn på språket är för alltid förbi och vi bör lägga större kraft på att i stället förstå varför språket tar de vägar det gör och också förstå språkets sociologiska innebörd. Det skrivna språket är idag mycket mer var mans egendom än för några decennier sedan, vilket inte minst tar sig uttryck i bloggar, wikipedia och på hemsidor.

Variationen är stor och vi som anser eller tror oss sitta inne med den rätta kunskapen måste visa oerhört stor tolerans.