Hur blir man bra?

En musikhögskolerektor jag träffade får ofta frågan från nya studenter som vill bli musiker: – Hur blir man bra?
Och hans svar, som möjligen kan uppfattas lakoniskt, men som mer är fyllt av respekt för både människor, metod och pedagogik, lyder oftast: – Med tjugo års erfarenhet av högskoleutbildning vågar jag säga med ganska stor säkerhet: Jag vet inte!

Att sälja en dator

Sonen har fått ny dator och jag skulle sälja den gamla. Ett snabbt beslut fattades: 800 spänn på Blocket. Burkarna fotograferades med mobiltelefonen, datorns prestanda undersöktes och nedtecknades och annonsen las ut på nätet och betalades med mobiltelefonen. Efter fem minuter (FEM MINUTER!) ringde det!

På stapplig svenska försökte han förklara att han inte ville ha skärmen utan bara datorn och därför bara ville betala 400 kr. Jag förklarade att priset var 800 om han så bara behövde musen. Då frågade han om jag kunde leverera den hem till honom.

Något senare ringde hans fru. Hennes bud var detsamma: ingen skärm, 400 spänn. Mitt svar var detsamma.

Under kvällen ringde ytterligare några. Samtidigt kom det ett tiotal mail i min mailbox.

Dagen därpå ringde Ramadan – vi tror att han hette så.
– Jag kommer och hämtar dator, han sa.
– OK, vi sa.
Klockan 18.45 ringer Ramadan och säger:
– Nu jag kommer. Tio minuter!
– Fint, sa jag.
Klockan 19.10 ringer han.
– Du, jag är i Skattegården. Var du bor?
– Sankt Larsgatan, svarar jag, liksom hustrun gjort tidigare på morgonen.
– Var det ligger?
– Vid Resecentrum, järnvägsstationen, mittemot Frimis, Frimurarehotellet.
Hustrun är lärare i svenska för invandrare så jag har förstått att tala långsamt och tydligt och gärna säga samma sak på flera sätt.
– Kan du hämta vid Resecentrum, frågar han.
– Tyvärr, säger jag.
– Jag kommer nu, han sa.
Efter ytterligare tio minuter ringer han igen.
– Du sa Frimurarhotellet?
– Just det, svarar jag.
– Jag kommer, han säger.
En ny signal, som ska bli den sista.
– Du, jag står vid Frimurarhotellet, jag ser inte 9A, bara 9?
– Stå kvar, säger jag, jag kommer och hämtar dig.
Jag går ner och möter den glade, vänlige mannen och vi tar hissen upp. Han går fram till datorn och klickar med vana händer fram de uppgifter han behöver för att konstatera att det jag skrivit om datorn stämmer.
– Du, jag inte har växel, säger han och tar fram två femhundringar.
– Du. Jag har, säger jag och tar upp två hundringar.
Vi hjälps åt med att kånka ner datorn till hans lilla bil.
– Billigt, han säger.
– Du är inte från stan, va, säger jag.
– Just flyttat, han säger. Min kusin har affär, livsmedel i Norrköping. Han ska ha dator.
– Lycka till, säger jag.

Kulturen till Ullared!

Mammons tempel har äntligen lämnat sitt bidrag till kulturen! Se och hör!

Det stora X-genombrottet

Tävlingen avslutad!
Tack för alla bidrag!

baxpegel
baxpärr
baxluttning
baxtuga
bläxtråleskrivare
burxoppa
chexkojare
doxkåp
durxlag
dyrxäker
däxida
faxkola
faxpråk
fixpegel
fixpex
flixcout
flixkola
flixykel
fraxlag
fuxia
haxpett
häxax
klaxpark
kloxtapel
korxkadad
korxkruv
korxmak
korxmulor
kroxkada
kroxäker
kvixand
kyrxilver
kyrxpira
köxtol
laxkor
lyxalig
lyxökare
lärxång
marxkada
naxkott
naxpärr
olyxalig
paxäck
roxlag
roxlusk
roxångare
schaxpelare
sixaxöm
skräxlagen
snaxalig
sorxvans
sparxykel
stixpår
stixåg
stärxaker
suxé
taxam
taxägelsedagen
tix
tjoxkalle
torxkåp
tryxak
tryxvärta
turxypriot
verxam
verxtad


Här kommer en ny lek!
Lämna ditt bidrag till en stavningreform som ersätter stavningen cks, ks eller kc med x. Du får inte ta med sammansatta ord med fog-s eller genitiv-s såsom almanaxblad, bensinmaxföreståndare eller hejaklaxledare. Ord med lång vokal såsom löxoppa är också förbjudna. Du får heller inte ha med ord som stavas -gs- eller -ggs- såsom och vixel, raxockor eller luxliten.
Lämna ditt bidrag här! X-trapriser utlovas.

Bach II

I morgon börjar vi repetera Bachs H-mollmässa. Det är ett drömprojekt som jag väntat över tio år på att få genomföra. Med åren har längtan vuxit, men också respekten; vem är väl jag att ge mig i kast med ett av musikhistoriens mäktigaste och märkligaste verk? Vad har väl jag att ge publiken och de medverkande? Finns det över huvud taget något att tillföra?

Detta är interpretens ständiga dilemma. Att vara exekutör av ett 250 år gammalt musikverk är att vara en länk mellan en annan värld och vår. Mellan en annan kultur, en annan estetik, ett annat språk och andra idéer än våra dagars. Det ställer rätt höga krav både på ödmjukhet och beslutsamhet. Låt vara att jag genom inspelningar har tillgång till drösvis med andras tolkningar och hyllmeter med litteratur om Bach och hans musik. Det hjälper förstås en hel del.

Men det viktigaste återstår. Levande musik existerar bara i det ögonblick någon hör den, upplever den. Och då måste den beröra. Det ges ingen andra chans.

Är man rent koko?

Plötsligt har jag upptäckt att många (Ja, kanske inte många, men flera.) människor tycker att det var SVT, eller ”meedja” som avsatte Stegö och Borelius. Jag råkade kalla den åsikten för trams i ett blogginlägg. Och fick på nöten för det förstås. Är jag naiv som tycker att medierna gjorde sitt jobb? Är jag obotligt bakom flötet som tycker att man inte passar som kulturminister om man inte är lojal med majoriteten av befolkningen som betalar sin licens? Jag tyckte plötsligt Reinfeldt var en riktigt juste (Ja schysst då, men det bär mig emot…) kille som hade kurage nog att säga att ”såna ministrar ska vi inte ha”. Är jag knäpp eller?

Storm över landet – stiljte i kulturpolitiken

På något sätt skänker den trygghet. Stormen. Det är tryggt att veta att det inte är marknadskrafterna som styr. Att det finns krafter som vi människor inte rår på och inte kan påverka. De ger mig en inre frid. Under Gudrun var vi utan el under en vecka. Tempot sjönk trots en massa merarbete, men vi fick göra det vi är utrustade för; ta eget ansvar för vår överlevnad. Det kändes bra – och det gick.
Annars verkar det råda stiltje i landet. Eftervalsstiltje. Kulturen frodas och vi jobbar på – ovetande om vad kulturministern tänker och vad kulturnämndes ordförande vill.

Lagom

Joddå, jag är också hyfsat lagom i Världens modernaste land! Min gamle elev – och numera min idol – Jerry Prütz skrev en lysande krönika om Fredrik Lindström, den gamle rockaren, i dagens Corren.

Anarki

Som kulturarbetare när jag en hemlig dröm om att vara anarkist, men mitt städade liv lämnar nog inget utrymme för det. I Linköping fanns länge den här texten sprejad på ett av de centrala kulturhusen som jag beundrade mycket. Texten alltså – och huset med för den delen. Synd att den stod just på det huset. Nu är den tyvärr borta.

OK, här kommer lösningen!

Vi har två vinnare!
Chère cousine V. och Bästisgrannen får dela första pris! Jag har inte dansat med Tarras-Wahlberg. Ärligt talat - om tillfälle gavs - skulle jag nog inte våga. Hon verkar rätt stiff.

1. Jo, jag har druckit champagne (fast det var nog ett enklare mousserande vin) och samtalat med dåvarande utrikesministern före en middag på Uppsala slott.
2. Jo, jag medverkade som korist/statist i Bergmans filmatisering av Trollflöjten i mitten av 70-talet.
3. No dancing!
4. Jo faktiskt. Drottning Silvia skulle promoveras till hedersdoktor vid Linköpings universitet och i samband med den högtidliga processionens intåg missade kungen sin plats först i ledet och jag fick springande ta en genväg med honom för att genskjuta processionen – till säkerhetsmännens stora bestörtning. (Säpo-män i frack blir nog lite tafatta.)
   
5. Jo, efter en turné i Jordanien fick jag en bild föreställande Hussein med dedikationen "From Hussein to Hassein". I ärlighetens namn ska väl sägas att varken gåvan eller dedikationen var från kungen personligen, utan från mina körsångare.

OK, jag leker också

Vilket av följande jag-mötte-Lassie-påståenden är inte sant:

1. Jag har druckit champagne med Laila Freivalds i en fönsternisch på Uppsala slott.
2. Jag har fått regi av Ingmar Bergman.
3. Jag har dansat med Elisabeth Tarras-Wahlberg i Gyllene salen i Stockholms stadshus.
4. Jag har tagit kungen (Carl XVI Gustaf) i hampan och sprungit med honom genom Linköpings konserthus.
5. Jag äger ett porträtt av kung Hussein av Jordanien som är signerat ”From Hussein to Hassein”.

Ett påstående är osant! Gissa vilket.

Hommage à Loesje

...nu vill jag sjunga dig milda sånger...

Vilken bok!
Vilken debut!
Har inte läst något så
fascinerande sedan
Elisabeth Rynells
"Hohaj"!
Fullkomligt makalös!

Bach I

Under en stor del av sitt liv komponerade Bach 60 minuters musik varje vecka. Sextio minuter! Och vi snackar inte låtar! Inga enkla treackordsmelodier utan komplicerade fugor, kantater, motetter och orgelstycken. Hans årsproduktion av musik är större än de flesta tonsättare idag presterar under ett helt liv.
Vad matt man blir.