1-årsjubileum

För ett år sedan skrev jag här på bloggen om ett möte med kulturnämnden. Jag var nog ganska positivt inställd. Initiativet till mötet kom från nämndens ordförande och man verkade uppriktigt intresserad av att lyssna och lära. Vi som var där var professionella yrkesverksamma dirigenter i kommunen och samtalet handlade om villkoren för vårt arbete och våra ensembler. Efter mötet skickade vi ett förslag med konkreta åtgärder som skulle kunna råda bot på en del missförhållanden. Självklart förväntade vi oss någon form av uppföljning eller formell behandling av ärendet, men ingenting har hänt.
Inte ett brev. Inte ett mail. Inte ett telefonsamtal.
Vad är det för spel man spelar?
Varför får vi inte veta vilka spelregler som gäller om vi ska vara med?
Fattar man inte att man bara ökar frustrationen och misstron mot den kommunala demokratin om man bara låtsas vara intresserad?
Nån som fattar?

Hommage à Loesje 2

Largo

En bok in – en bok ut skrev jag för snart ett år sedan när vi just flyttat.

Det höll nog bara i några dar. Nu är det proppfullt igen och alla lådor är ännu inte uppackade. Det senaste är Gunnar Wennerbergs ”Bref och minnen” i tre delar. Små halvfranska band som jag kom över på Bokbörsen. De är utgivna av hans dotter Signe Taube.

Jag har inte läst allt ännu, men så mycket att jag slagits av hur gott om tid man hade! Han skrev dagbok, brev, komponerade, studerade och skötte dessutom diverse jobb – landshövding, ecklesiastikminister, riksdagsman – och annat smått och gott.

Allt går inte att förklara med att han inte behövde hämta barnen, diska och städa.

Tempot var lägre. Hela lifvet var largo!

Det låter underbart.

Utmanad

Maria har utmanat mig. Jag ska beskriva hur underlig jag är:

Mjaaeäh! Underlig och underlig. Det är klart att många säkert betraktar mig som underlig, men jag är väl som jag är. Nåja.

1. Skulle köpa glasögon en gång och för att betona vikten av att de satt kvar i fejset och inte ramlade av när jag arbetade försökte jag beskriva mitt jobb genom att förklara att jag står lätt framåtlutad, stirrar neråt och viftar med armarna över huvudet… (Det var f.ö. ingen särskilt bra beskrivning, men nog stirrade optikern skeptiskt på mig.)

2. Försökte faktiskt häromdagen skära bort plasten ovanpå korken på en flaska Riesling, men det visade sig att den hade skruvkork. Som tur var var det ingen som såg mig.

3. Röstade på Maudan i valet i höstas. Det var faktiskt underligt. (Har nog skrivit om det förut.) Gjorde nyss DN:s partitest och det visade sig att jag röstat efter min övertygelse. Fan tro’t. Så här blev det:
Har väl gått och varit smygborgerlig utan att veta om det.

4. Läste för ett tag sedan Svartviks ”Handbok i engelska” från pärm till pärm. Vilken normal människa sträckläser en ordbok?

Bengaliska ägg

Vi har i vår familj en påsktradition som vi håller hårt på: Bengaliska ägg!
Det går till så här.
Man hårdkokar ägg och färgar gärna skalen eller målar dem.
När man så äter skalar man dem först och delar sen ägget i två halvor och här kommer den första tvistefrågan: Ska man dela på längden eller på tvären? När man bestämt sig, tar man ut gulan utan att skada den. Nu smörjer man hålet i vitan med stark senap, sen kryddar man med vinäger, salt och peppar samt tabasco. (Detta är den stående andra frågan: Ska det verkligen vara tabasco?)
När man kryddat färdigt lägger man försiktigt tillbaka gulan i hålet och sen äter man. Hela halvan på en gång. Till detta drickes brännvin. Kryddat brännvin, gärna angostura. Brännvinet och det bengaliska ägget ska befinna sig samtidigt i munnen, gifta sig med varandra och verka lenande på varandra.

Choucroute

Lagade choucroute idag. Plockade fram ”Gastronomie Alsacienne”, en kokbok hustrun inhandlade i Strassbourg 1985. Trevligt att få brottas lite med franskan. (Tittade in på Betraktelser från baren också, ska erkännas.) Det blev ganska bra. Fick inte tag i något lättrökt sidfläsk och korvutbudet i Linköping är en katastrof. Tio sorters grillkorv, lika många Chorizo, falukorv, isterband, ölkorvar. C’est tout! Minns med saknad en korvdisk i Valencia – hundratals korvar!
Den här stan skulle behöva en saluhall.
Medan choucrouten kokade gjorde jag kåldolmar till frysen.
Snacka om slow food.

Är det värt priset?

Ideellt engagemang har för mig alltid varit en självklarhet. Det är svårt att förklara varför, men det har nog med lojalitet att göra. Och kamratskap. Gemensamma värderingar. Och mycket annat.
Men det finns en gräns. När engagemanget utanför jobbet och familjen börjar likna ett heltidsarbete. När man märker att det inte finns några gränser – eller möjligen när man inte förmår att se eller sätta gränserna.
Jag har nu kommit till en punkt då kroppen och själen (eller vad det nu är) inte längre vill vara med. När tröttheten blir så påträngande att det inte går att vila. När nätterna blir kortare och kortare och hjärnan går på högvarv även då kroppen sover.
Då är det nog dags att ändra kurs och inse att det kanske är tid att omprioritera.
Jag får på allvar börja fundera över meningen med livet.
Innan det är för sent.

Hur svårt kan det bli?

Läser med förskräckelse i tidningen (För vilken gång i ordningen?) om den sneda könsfördelningen i företagsstyrelser. Jag har jobbat i föreningslivet i över 30 år och alltid, alltid, alltid är genusfrågan aktuell då det gäller att utse personer att leda eller representera verksamheten.
Sen är det ju så – då det gäller maktstrukturer – att det finns andra grupper än kvinnor som befinner sig utanför. Jämställdhet handlar inte bara om genus utan om lika villkor för alla.

Vänner och bekanta

Han hälsade vänligt på mig på busscentralen, nickade åt mig. Det tog ett tag innan jag kunde placera honom. Javisst ja – det före detta landstingsrådet! Lokal politiker, syntes ofta i tidningen. Vi har aldrig, mig veterligt, talat med varandra.
Jag är ju inte direkt någon kändis. ”Lokal kändis” var det en bekant som kallade mig en gång. Jag vet inte om det stämmer. Jag har ett jobb där jag syns offentligt, men inom en ganska smal – och förvisso helt icke-kommersiell – sektor inom kulturlivet. Man kan ju tro, med tanke på mitt yrke, att jag skulle bli lättast igenkänd bakifrån. Mediebevakning förekommer, men är väl inte direkt av drevkaraktär…
Många bekanta av olika dignitet och vikt.
Men vänner har jag många. Det visar sig inte minst när det kör ihop sig eller kärvar. Det är fantastiskt.
Numera har man också vänner på nätet. Vänner man aldrig träffat, men ändå ”umgås” med. Delar tankar, värderingar och glädjeämnen med. Det är häftigt!
Tack för att ni finns – alla!