En av mina favoriter bland Evert Taubes visor är "Fritiof i Arkadien". Den som börjar: ”På Colla Bellas höjd där geten skuttar…” och fortsätter ”…där ser man Korsika i siktigt väder och Provencalska slättens blåa bård…”.
Taube bodde en månad 1920 i Villa Bella Vista i San Remo tillsammans med sin blivande hustru Astri. Där mötte han bl.a. den sjungande bagaren Florindo Maisao som blev till visan om den glade bagaren.
Från San Remo gjorde man utflykter upp i bergen och kom bl.a. till Colla Bella, den höjd som inspirerade till Fritiof i Arkadien. Colla Bella ligger i provinsen Imperia i Ligurien i Italien nära den franska gränsen.
31 juli 2007
Provence I
En vecka på ett Mas i Provence.
För att börja med slutet: Sista kvällen överfölls jag av araber. Alltså inga kroksabelförsedda ridande beduiner utan osynliga insekter som de fördomsfulla fransmännen kallar ”arabique”. Jag såg dem aldrig och kände aldrig sticken, men vaknade på morgonen med vaderna fulla av otäcka röda blaffor. De var till en början som myggbett, men blev så småningom till blåsor som sedan öppnade sig. Båda underbenen svullnade upp till lårtjocklek… Som tur var hittade jag med det samma vid hemkomsten till Sverige en hudläkare som kunde hjälpa mig med salva och penicillin. Ordningen någorlunda återställd.
För att börja med slutet: Sista kvällen överfölls jag av araber. Alltså inga kroksabelförsedda ridande beduiner utan osynliga insekter som de fördomsfulla fransmännen kallar ”arabique”. Jag såg dem aldrig och kände aldrig sticken, men vaknade på morgonen med vaderna fulla av otäcka röda blaffor. De var till en början som myggbett, men blev så småningom till blåsor som sedan öppnade sig. Båda underbenen svullnade upp till lårtjocklek… Som tur var hittade jag med det samma vid hemkomsten till Sverige en hudläkare som kunde hjälpa mig med salva och penicillin. Ordningen någorlunda återställd.
Bergman och jag II
Skrev för länge sedan om Trollflöjten och min relation till Bergman
Igår kom förstås minnena tillbaka. De intelligenta ögonen, vindtygsjackan och det oändliga tålamodet som ändå syftade till perfektionism. En massa sångare, proffs och amatörer, som aldrig tagit en teaterlektion åstadkom tillsammans en produktion som blev ganska bra, för att inte säga mycket bra. Jag tror att tålamodet den gången mycket bottnade i Bergmans respekt för musiken. Det var ändå inte riktigt hans gata och hans möte med den milde Eric Ericson, som dirigerade, satte nog sin prägel på hela samarbetet.
Igår kom förstås minnena tillbaka. De intelligenta ögonen, vindtygsjackan och det oändliga tålamodet som ändå syftade till perfektionism. En massa sångare, proffs och amatörer, som aldrig tagit en teaterlektion åstadkom tillsammans en produktion som blev ganska bra, för att inte säga mycket bra. Jag tror att tålamodet den gången mycket bottnade i Bergmans respekt för musiken. Det var ändå inte riktigt hans gata och hans möte med den milde Eric Ericson, som dirigerade, satte nog sin prägel på hela samarbetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
