Födelsedagsmeny

Med risk för att bli betraktad som snobb publicerar jag här menyn för en kommande födelsedagsmiddag. "Han är ju inte klok" hör jag redan hur det viskas i cyberrymden "en meny på franska!" Nej visst, men om jag är klok eller inte får andra avgöra, men det är förstås en lek, som så mycket annat i mitt liv. Erbjuder också frankofiler med bättre språkkunskaper än jag att korrekturläsa den. Jag tar tacksamt emot rättelser. Dagens tävling är också att gissa vad "fromage du Fond occidental" är för något.

Kroppen och själen

Måste tillstå att själen ofta får sitt. Kanske på bekostnad av kropppen. Det är en förmån att få träffa många trevliga engagerade människor, att ha en familj och vänner som det är kul att umgås med och där vi trivs tillsammans, att få ägna sig åt och uppleva bra musik. Allt detta är en lisa för själen och ger livslust och livsrum.
Kroppen får också sitt; riktig mat, nyttig mat och framför allt god mat.
Det som varit eftersatt är den fysiska träningen. På detta har jag sedan ett tag rått bot. Har hittat en grupp som träffas två gånger i veckan på ett gym. Vi är lite äldre. Det heter seniorgrupp, men jag har ännu inte tagit till mig det begreppet. På måndagar är det redskap; maskiner kallar jag dem. Jag vet faktiskt inte riktig vad den korrekta termen är. ”Styrketräning” kanske? Det är faktiskt kul och det ger omedelbar effekt, både på muskler och hjärta. Och hjärna. Är mycket piggare efter en timmes pass.
På torsdagar är det gympa, men inte nån dunka-dunkamusik på gränssen till tinnitusframkallande utan väl avvägd musik och skön gymnastik för alla leder som länge varit stela.
Tror att detta kommer att göra mig gott.

Sopmorgon

Kadoom! Wroooom, bäng! Kraouschhh! Psscchh!
Sexochfemtioett varje fredagmorgon kommer sopggrabbarna punktligt med sitt vrålande bilmonster och utför sitt värv på gården nedanför mitt gläntade sovrumsfönster.
Torsdagkvällarna är tuffa. Då har jag tre timmars repetition med kammarkören. Det är inget kafferep precis. Det är tre krävande timmar i högt tempo och när jag kommer hem är jag adrenalinstinnn som en pitbull.
Då kan man inte bara lägga sig och somna. Det krävs ett antal timmars nedvarvning och jag är sällan i säng före ett.
Därför tycker jag att sopornas ordningsmakt kunde komma lite senare och inte väcka mig så tidigt. Sexochfemtiotre åtminstone.
Och var inte så jävla punktliga!

Pavarotti och jag

Östgöta Kammarkör var i Wales och tävlade. I samma tävling hade Pavarotti medverkat med sin fars kör 40 år tidigare. Nu var det jubileum och festivalglansen skulle förgyllas med den italienske tenorens återkomst.

Den lilla walesiska staden Llangollen var belägrad av journalister, poliser, vakter och förstås en nyfiken allmänhet. Gatorna var avspärrade, trafikem ett kaos. Pavarotti skulle inte sjunga utan bara lyssna på tävlingen. Allt var försenat! Alla blomutsmyckningar hade tagits bort från scenen på grund av hjältetenorens allergi. Vakterna och funktionärerna i den gigantiska tävlingen glömde sina uppgifter och sprang i stället yra omkring med sina kameror för att få en bild av den berömde gästen.

Vi skulle sjunga som sista kör och fick veta att han skulle anlända precis före vårt framträdande vilket alltså fördröjdes avsevärt. Slutligen kom han i helikopter och lotsades in och tävlingen fortsatte. När vi sjungit vårt program och gått ut lämnade också Pavarotti salongen via sceningången. En ung läkarstudent i kören ropade på honom med oförställd svensk entusiasm:

– Luciano, Luciano! What did you think of our choir?

De små engelska damerna i närheten höll på att svimma av det respektlösa tilltalet – och tilltaget.

– Very good, svarade den store, och så var det med det. Pavarotti har hört och uppskattat Östgöta Kammarkör.

Hur det gick i tävlingen? Vi var väldigt nära att kamma hem hela tävlingen, men fick se oss besegrade av en filipinsk musikhögskoleensemble.

Vem tar hand om barnen?

Östgöta Correspondenten, Corren kallad – denna ärta under lager av bolster – publicerade igår en insändare (anonym förstås!) av signaturen ”Ansvarsfull tvåbarnsmor” som opponerar sig mot en tidigare insändare (anonym förstås!) som tyckte att en busschaufför var taskig som inte hjälpte hennes barn som råkade åka för långt och hamnade fel i tillvaron.

Den senare, den ansvarsfulla tvåbarnsmamman, tycker att busschauffören ska ägna sig åt att köra buss och inte behöva vara barnvakt och ”Om inte barnen vet vilken hållplats de ska kliva av på eller vart de befinner sig när de kommer till ändhållplatsen så kanske de inte är tillräckligt mogna att åka buss själva ännu, utan då får man som föräldrar ta så mycket ansvar att man följer med på resan tills barnen klarar det på egen hand.”

Suck! Hur långt får präktigheten sträcka sig? Är inte barnen allas ansvar? Hur långt ska den inskränkta individualismen få gå?

Säg mig, du ansvarsfulla tvåbarnsmor: Varför får inte busschaufförer hjälpa barn? Vilka yrkeskategorier är det mer som är befriade från allmänmänskligt ansvar? Bagare? Mobiltelefonförsäljare? Rockmusiker?

Skärp dig morsan! Titta upp över mattfransarna och skåda världen – den är ibland rätt fin.

(Men den skulle vara bättre utan anonyma insändare.)

Att stjäla musik II

För några år sedan träffade jag en god vän som sa: ”Jag var på konsert och de sjöng ditt arrangemang av ’xx-låten’, det var väl kul?” Jo det är klart att det var kul, men var hade de fått noterna ifrån? Arrangemanget har bara använts av mig i mina ensembler och är inte publicerat. Jag kontaktade ensemblen som framfört arrangemanget och det visade sig att man kopierat noterna från någon förlaga som man inte riktigt visste var den kom ifrån.
Det ironiska var att de som sjöng var en poliskör…

Att stjäla musik

Nu kommer utredningen om fildelare och olaglig fildelning.
Jag ska väl villigt erkänna att jag ligger några decennier efter just när det gäller den här tekniken, men eftersom jag är upphovsman och upphovsrättsägare både till texter och musik och dessutom artist på cd-inspelningar har jag förstås ett personligt intresse i saken.
I debatten talas det nästan enbart om skivbolagen, de stora, stygga, multinationella skivbolagen, som i sitt hemska profitintresse skor sig på de stackars ungdomarna som vill lyssna på musik.
Varför talas det inte om kompositörerna och textförfattarna som inget hellre vill, än att få betalt för det arbete de utfört? Den snickare som står och bygger om mitt kök och i sin ipod har olagligt kopierad musik måste väl förstå att upphovsmännen till musiken har samma rätt att ta betalt för sitt arbete som han har som spikar eller sågar?
Det måste väl vara lättare att förstå debatten om man hänvisar till det faktiska arbete som upphovsmannen vill ha betalt för istället för att bara tala om hur mycket pengar de stora bolagen tjänar?
Bakom varje text, musiksnutt, gitarr, dirigentpult finns en människa som arbetar. Ge den människan betalt – svårare än så är det inte.
Sluta upp med att stjäla från varandra!

Bertil Almlöf, Heidenstam och Östergötland

Konstnären Bertil Almlöf ställer ut på Passagen i Linköping. Var inne och spanade för andra gången i lördags. Tänk att god konst kan göra en så lycklig. Almlöfs målningar är färgstarka, ofta i en enda grundfärg, och motiven är väldigt regionala. Man känner det östgötska landskapet och påminns om vikten av fysisk kontakt med bygden.
Var på Övralid för några veckor sedan för att lära känna Heidenstam bättre. Läste Gedins fantastiska biografi över Heidenstam i somras och ska nu ge mig i kast med Kate Bangs böcker om Övralid. Trots att jag är inflyttad östgöte är mina rötter starkare här än någon annanstans. Det har nog med ålder att göra.

Entrepytt

Det blev lite entrecôte över som strimlades, stektes och blandades med stekta kantareller, schalottenlök, fransk senap, viltfond och yoghurt. Ingen dålig pytt om jag får säga det själv.

Provence V

Apropå klyftisar (klyftpotatis), så kryddas de numera, förutom med vitlök i vråltunna skivor, med antikt kryddsalt. Köpte en påse salt blandat med provencalska kryddor i den gamla romerska staden Glanum i Saint-Rémy-de-Provence i somras. Mycket smaskigt!