Blir Bra.

B är temat för dagens konsert med Östgöta Kammarkör. Vi gör musik av Brahms, Bruckner, Bach och Beatles. Och så är det bestämt att vi ska ha Blå kläder.
Konserten äger rum i Brunneby...

Om kulturjournalistik

Min lokaltidning – Corren – har sedan ett tag tillbaka för vana att citera lokala bloggare och idag var det min blogg som citerades. (Endast i papperstidningen!) Och det var just det inlägg här nedan som kritiserar tidningen för bristande kulturbevakning. Det är bra. Det visar att det är högt i tak. Jag försöker numera låta bli att polemisera direkt med tidningen eftersom jag redan tror mig veta svaren: ”Vi har inte plats med allt.” ”Vi hade ingen recensent att skicka.” Dessa tänkbara svar är förstås korrekta, men ur läsarens ögon handlar det ju om prioriteringar och god planering.

En liknande debatt har dykt upp här på Correns forum. Där får personen som tycker till inget som helst gehör hos kulturredaktören. Den klagande noterar dock redaktörens lojalitet mot tidningen.

Lojalitet är ju ett honnörsord och något vi nästan alltid betraktar som mycket positivt: obrottslig lojalitet! Men just då det gäller journalister kan man förvänta sig ett annat synsätt. Jag vet inte vilken kultur som råder på Corren, men jag har träffat en mängd medarbetare från chefredaktör till marknadsförare och jag har inte fått bilden av en sträng hierarki där det gäller att rätta in sig i ledet. Den obrottsliga lojaliteten hör inte hemma på en tidning. En journalist måste få opponera mot tidningsledningen och dess policy.

Journalistens uppdrag är inte att stryka medhårs utan att dissekera och analysera samhället. Både utåt och inåt. I synnerhet på kultursidorna.

Ett annat svar som man då och då får sig till livs är att vi kulturarbetare bara vill synas och läsa om oss själva. Det är också korrekt. Men orsaken till det är att det är vårt – och kulturens – livsvillkor. Syns vi inte - dvs. kommer det ingen publik - har vi inget berättigande. Så enkelt är det. (Ungefär som med en tidning. Finns det inga läsare så...)

Nu kom det ju publik – och en stor sådan. Men nästa gång?

Kör(hand)slaget

CD-guld till Östgöta Kammarkör

Skivbolaget Naxos har i samarbete med Sveriges Körförbund producerat en skiva med sommarmusik – svenskt körgodis. Skivan har den föga överraskande titeln ”Uti vår hage”. Innehållet är också, så när som på några enstaka spår, föga överraskande. Men bra! Här hörs några av landet allra bästa ensembler, bland annat Östgöta Kammarkör. Eftersom det är en lågprisskiva som kommer att säljas ”överallt” har den redan belönats med guldskiva, 10 000 sålda exemplar. Och den lär redan vara på god väg mot 20 000. Jag fick pallra mig till Stockholm och mottaga utmärkelsen.

Sövande schlagerfinal

Vi hade väl bestämt oss för att inte titta på eländet, men efter att ha läst Correns skojige reporter Erik Wallstens förhandsgenomgång av alla bidrag bestämde vi oss för att ändå följa med och jämföra med hans bedömningar. Efter bidrag nummer fyra tvärsomnade jag. Det var Tysklands bidrag och det var det mest falsksjungna i historien. Det är förvisso sant som många skrivit de senaste dagarna att den här tävlingen numera bara lockar musikbranschens B-lag.
Jag vaknade då det hela var över, gick och lade mig, och sov sedan gott hela natten, nöjd med att inte ha behövt se resten av eländet.

Carmina Burana

Ett års förberedelser.
Universitetets samlade musikliv.
Därtill en av landets mest framstående sångare, tillika uppväxt i länet.
Samarbete med den högre musikutbildningen i länet.
Gosskörer från tre församlingar i staden.
250 personer på scenen.
Fullsatt i konsertsalen. 1200 personer.
Stående ovationer. Fyra inropningar.

Och Corren är inte där. Inte ett ord före – inte en rad efteråt.

Hade det varit LHC eller LFC hade sportchefen fått avgå och redaktionen mordhotats. Men nu gäller det ju kultur.

Och det är ju mycket begärt att tidningen ska veta vad som är elitserie och gärdsgårdsserie i kulturlivet.

Men publiken visste – och det är ju huvudsaken.

Kastrering

Har inte skrivit något på länge, det har varit lite mycket med repetitioner och planering inför hösten.

Då dyker riksdagsledamoten Yvonne Andersson upp i pressen igen. Pingstvän och kristdemokrat - en oslagbar kombination. Året är 2008 och hon föreslår på allvar - i Sveriges riksdag - kastrering av människor.

"Mörkrets furste stiger ned..."

Bevare oss!

Gruppdynamik!

Underliga saker händer i den akademiska körvärlden!Annons i Corren igår.

The full Monteverdi

Wow! SVT slår till igen!Fullständigt lysande! Så här ska Monteverdi göras. Naket, rått och känslosamt så svetten och saliven sprutar. Missa inte nästa avsnitt!

SVT vs. resten

Henrik Ekman har jag alltid betraktat som en klok karl – och rolig. Han skriver idag i SvD i ett viktigt ämne: När penningen får styra TV.

Det är synnerligen opportunt idag att kritisera Sveriges Television och dess ställning i mediebruset. De (ny)liberala krafterna gör sitt bästa för att svartmåla den licensfinansierade public service och förespråka en helt avreglerad mediemarknad.

Då behövs det någon som replikerar. Tyvärr visar sig Ekman inte vara rätt person för det. Dels sätter han sig i samma sits som dem han kritiserar och använder som exempel. De som talar i egen sak. Det gör han ju själv också och tillstår det förvisso. Men argumenten tryter och det hela blir ganska virrigt och ostrukturerat. Det är synd – för han har rätt i sak; vi behöver SVT.

Som vanligt då kultur debatteras vågar man inte tala klartext om begreppet kvalitet. Det anses allmänt vara ett subjektivt begrepp som enklast beskrivs som smak – och smaken är ju som baken. Här skulle behövas en Sven Stolpe, Sten Broman eller Stig Strömholm, eller varför inte Lars Norén. Nån kolerisk typ som vågade såga den kommersiella struntteven vid fotknölarna.

Mina egna argument är enkla. Bara i SVT hittar jag program som uppfyller mina lägst ställda krav på kvalitet. (Om vi bortser från film och teveserier.) Så fort reklamkanalerna ska producera något eget blir det förnedringsteve eller trams i största allmänhet. TV4 lyckas inte ens göra ett bra rakt-upp-och-ner-program av ”Lunds Studentsångare hälsar våren” utan får mig genast att generat skruva mig i fåtöljen på grund av programledaren totala okunnighet, inkompetens och flåshurtighet. Detsamma gäller Körchansen och en mängd andra program, som jag försökt titta på.

Hur svårt kan det vara?

15 år!

Idag fyller yngsta sonen femton. De andra tre sönerna, 28, 30 och 33, ser jag bara sporadiskt, men när jag gör det är det härligt!

Femton är stort – då börjar vuxenlivet på allvar med alla krav, men också större frihet. Med tanke på hur väl de övriga klarat sig är jag inte ett dugg orolig. Men jag är tacksam att det är killar. Vet inte om jag hade klarat av en tonårsdotter i huset. Samtidigt har jag i hela mitt liv längtat efter en dotter – fast kanske mest en 3-7-åring, eller en 19-åring…

Vad heter jag?

Skulle skriva en kommentar på en blogg och blev ombedd att fylla i namnet

Men jag heter ju Lundgren!

Valborg i Linköping

Klockan 15.00 varje år på Valborgsmässoafton är det mösspåtagning på yttre borggården till Linköpings slott. Linköpings Studentsångarförening Lihkören hälsar våren med vårsånger.
På bilden från Correns reportage syns slottet till vänster, Domkyrkotornet sticker upp bakom slottet och bakom den 80 man starka kören syns Linköpings stadshus - en gång i tiden stadens läroverk.

Maj

Månaden maj är uppkallad efter gudarnas ledare Jupiter Maius i den romerska mytologin. Den kallades även ”blomstermånad” i den svenska traditionen. Maj har lånat sitt namn åt verbet maja som betyder att löva eller pryda med löv och blommor, så som man gör med en majstång.