Kulturrevolution

Igår visade SVT dokumentären om Estlands oblodiga revolution ”Den sjungande revolutionen”. Starkare än så kan det inte bli.

Jag var i Åbo 1990 och upplevde vid ett nordiskt studentsångarmöte den gryende friheten. De estniska körerna medförde både den estniska och den sovjetiska flaggan och då de avslutade sitt program med den estniska nationalsången stod alla upp i vördnad för denna lilla modiga nation – och vi grät.

Året därpå var jag i Tallinn och föreläste och satt jury i en körtävling. När jag skulle resa hem skulle Priit, en av mina värdar, skriva upp sin adress för att ge mig. Han tog då fram en rubelsedel och skrev på den. Mina protester avfärdade han med orden:
– Monopoly money!

Några månader senare var friheten ett faktum.

Vi bilvägrare

Jag skiter i bensinpriset. Bara så ni vet. Och jag välkomnar alla åtgärder som på sikt kan minska användandet av fossila bränslen. Då och då kommer det propåer via e-post eller på Facebook från både okända och välkända personer som vill att jag ska delta i aktioner för att sänka bensinpriset eller gå med i någon grupp för lägre bensinpriser.

Det som är besvärande är att jag aldrig får veta vad den som står bakom uppmaningen tycker om

- hur vi löser problemet med de ökande luftföroreningarna
- hur vi löser problemet med den minskade tillgången på bensin (petroleum)

För mig är det fullkomligt självklart att detta hänger ihop.

Optimistiska beräkningar säger att oljan räcker ytterligare ca 70 år – mer pessimistiska anger 25 år, förutsatt att förbrukningen inte ökar. (Källa: Wikipedia)

Vi vet att vi bör resa mindre, åka fler i varje fordon (kollektivt), konsumera lokalt producerade varor och välja fordon som drivs med förnyelsebart bränsle.

Jag har två - politiskt fullkomligt omöjliga - förslag till begränsning av bilismen som skulle kunna minska okynneskörningen i städerna och underlätta för glesbygdsbor att röra sig:

- Behovspröva enskildas och företags rätt att äga bensindrivna fordon.
- Differentiera bensinpriset i relation till fordonsägarens inkomst och förmögenhet.

Vi måste alla inse att dagens bilar inte längre kan betraktas som ”frihetens symbol”. Tvärtom har bilismen blivit en belastning och ett nödvändigt ont som vi så fort som möjligt måste göra oss av med och ersätta med förnuftigare alternativ.

Frida!

Äntligen fick jag en chans att se filmen om Frida Kahlo! En fullkomligt lysande, originell och egensinnig film. Briljant manus och regi. Och en formidabel insats av skådespelarna Salma Hayek och Alfred Molina.

Oväsen och rättsväsen

Jenny är åtalad för förargelseväckande beteende.

Vi som bor mitt i stan får förstås stå ut med en hel del ljud från fordon, byggmaskiner och annat. På fredag- och lördagkvällar skränas det en hel del också från glada och, för det mesta, överförfriskade ungdomar.

Jenny spelade Eddie Meduza på bilstereon sent på natten på oacceptabelt hög volym.

Meduza ska spelas starkt, men inte så att det stör vår nattsömn det är helt klart, men jag tycker kanske ändå att det kunde finnas smidigare sätt att tillrättavisa en 21-årig tjej än att ställa henne inför skranket.

Rättsväsendet mot oväsendet förefaller vara resursslöseri.

Psalmtoppen

Arga, elaka personer som formulerar sig väl gör mig glad. Det finns för få Sven Stolpe och Sten Broman nuförtiden. Men Stig Hadenius, professor emeritus i journalistik, är en god efterträdare. Han har anmält ett teveprogram kallat Psalmtoppen i SVT för Granskringsnämnden.

I sin anmälan skriver Hadenius:

"Här vulgariserar en f.d. Bolibompa-programledare bland det finaste vi har av folklig sång", och fortsätter "Programmet är ett hån mot oss som av religiösa eller andra skäl önskat höra dessa psalmer/sånger vi växt upp med." och vidare "De som står bakom psalmtoppen borde avskedas eller få sina löner halverade, arma människor."

Resumé skriver här. Stardust förstår inte det vackra i Hadenius ilska.

Jag har som tur är inte sett Psalmtoppen. Risken är stor att jag skulle bli lika ilsken som Hadenius och jag tror att jag besparar mig det just nu. Jag gläder mig hellre åt hans utbrott.

Tyvärr måste jag väl revidera mina tidigare åsikter om SVT...

Akademiska skandaler

Jag har bevistat ett 25-tal promotionsmiddagar och också uppträtt vid lika många. Aldrig har jag råkat ut för det som gruppen Last Call fick uppleva i lördags då de blev avbrutna av en rasande professor Tiina Rosenberg som skällde ut dem och skrek ”fuck you”.

Det närmaste jag kommit var ett argt mail efter en promotionssjungning då brevskrivaren krävde en offentlig ursäkt för ett i hans tycke olämpligt textval till en av sångerna. Det vi sjöng var ”Den senile Don Juans katalogaria”. Vad brevskrivaren inte noterat (vilket stod tydligt i programmet) var att texten var av en av universitetets första hedersdoktorer – Tage Danielsson. Därmed inte sagt att alla texter av Danielsson är lämpliga i alla sammanhang, men nu är det ju så med satir att det inte är alla förunnat att förstå det eller uppskatta det.

Det mest uppmärksammade fallet är ju annars den så kallade Musikprocessen i Uppsala år 1800 då det spelades musik som citerade Marseljäsen. Denna episod orsakade flera personers suspendering och förvisning från Uppsala.

Juni

Juni, den sjätte månaden i den gregorianska kalendern, är uppkallad efter gudinnan Juno. Juno, gift med Jupiter, var den förnämsta gudinnan i den romerska mytologin och var äktenskapets och moderskapets gudinna. Så passa på och gift er i juni!

Värdelöst vetande: Juni börjar i år på en söndag. Ingen annan månad i år börjar på en söndag.