Vi bilvägrare

Jag skiter i bensinpriset. Bara så ni vet. Och jag välkomnar alla åtgärder som på sikt kan minska användandet av fossila bränslen. Då och då kommer det propåer via e-post eller på Facebook från både okända och välkända personer som vill att jag ska delta i aktioner för att sänka bensinpriset eller gå med i någon grupp för lägre bensinpriser.

Det som är besvärande är att jag aldrig får veta vad den som står bakom uppmaningen tycker om

- hur vi löser problemet med de ökande luftföroreningarna
- hur vi löser problemet med den minskade tillgången på bensin (petroleum)

För mig är det fullkomligt självklart att detta hänger ihop.

Optimistiska beräkningar säger att oljan räcker ytterligare ca 70 år – mer pessimistiska anger 25 år, förutsatt att förbrukningen inte ökar. (Källa: Wikipedia)

Vi vet att vi bör resa mindre, åka fler i varje fordon (kollektivt), konsumera lokalt producerade varor och välja fordon som drivs med förnyelsebart bränsle.

Jag har två - politiskt fullkomligt omöjliga - förslag till begränsning av bilismen som skulle kunna minska okynneskörningen i städerna och underlätta för glesbygdsbor att röra sig:

- Behovspröva enskildas och företags rätt att äga bensindrivna fordon.
- Differentiera bensinpriset i relation till fordonsägarens inkomst och förmögenhet.

Vi måste alla inse att dagens bilar inte längre kan betraktas som ”frihetens symbol”. Tvärtom har bilismen blivit en belastning och ett nödvändigt ont som vi så fort som möjligt måste göra oss av med och ersätta med förnuftigare alternativ.