Kriminell dirigent?

Kände sig förolämpad efter sångtest – polisanmälde

Corren skriver om en kördirigentkollega (Jag vet inte vilken!) som blivit polisanmäld efter att ha nekat en körsångare att vara med i kören.

Det måste vara ett utslag av den nya kränkningsvågen i individualismens tidevarv. Individens rätt att göra sina egna val utan hänsyn till omgivningen är helig. Och gunåde den som sätter sig emot!

Får jag som konstnär inte forma mitt eget verktyg, mitt eget instrument?
Jag tror det kan barka åt skogen – och jag känner mig också kränkt!

Nu kan det ju vara så att kollegan uttryckt sig oskickligt, det vet jag inget om. Det är en grannlaga uppgift att neka en person, som ofta under stor press, genomfört en provsjungning, tillträde till kören. Utan att såra. Det krävs ett stort mått av erfarenhet och känsla.

Transvestiter och travestier

Hustrun hade en uppenbarelse idag. Uppenbarelse bör kanske förklaras för yngre läsare; aha-upplevelse skulle man kunna säga. I en vägtunnel under E4:an kom hon på att travesti och transvestit har samma ursprung. Och så är det ju.

Travesti betyder faktiskt förklädd på franska. Vi har fått det därifrån. Se travestir betyder förklä sig. Som vanligt är det latinet som spökar i etymologin. Trans betyder på andra sidan, vestis betyder klädsel. Termen är faktiskt ursprungligen en teaterterm som just betyder att förklä sig till ett annat kön. Och där har vi det – transvestism/transvestit.

En travesti är idag en omgestaltning av en förebild i komiskt syfte, men utan att förlöjliga den. Om man gör narr av den blir det en parodi.
Källa: Nationalencyklopedin

Stöd upphovsrätten!

Vi måste stärka konstnärers rätt till sina egna verk - inte försvaga den!

Läs DN debatt:

"Politikerna måste våga stå upp mot piraterna"

Tinnitus

Nu har det gått precis ett år. För ett år sedan bestämde sig min hjärna för att ge mig något att tänka på. Jag fick två toner. Två toner som konstant, på samma tonhöjd och med samma styrka, ligger och skaver i mitt vänstra öra. Tinnitus.
Man vet inte varför och man kan inte bota det. Som med så mycket annat elände får vi lära oss att leva med det.

Vissa dagar är det OK. Då tänker jag inte så mycket på det. Har jag andra ljud runt omkring mig kan jag glömma bort det helt. När jag repeterar eller har konsert påverkar det mig inte alls.

Andra dagar är det för djävligt – då gör det mig galen. Som den här morgonen. När det är tyst i huset och tyst ute. Jag kan föreställa mig att det är som en kronisk smärta. Det är omöjligt att komma från den, att slippa undan.

Det går inte att bota. Å andra sidan är det möjligt att det försvinner. Plötsligt en dag kan hjärnan bestämma sig för att stänga av, säger läkarna.

Fan tro’t.