Om raffset och kulturkrockar

Svenska Dagbladet rapporterar idag om att saudiska kvinnor inte vill handla sina behåar av män.

Detta föranleder mig att berätta följande sanna historia.

För tjugo år sedan gjorde jag med min kör Lihkören en turné till Jordanien. Det var en fantastisk turné och en helt osannolik upplevelse, men det här ska inte handla om turnén utan om Hussein.

Hussein var vår man i Amman. En utåtriktad, modern muslim med många västerländska kontakter. Han blev vår vän.

Något år efter den här turnén hörde Hussein av sig – han var på väg till Sverige och ville komma och hälsa på. Vi förberedde mottagandet och bjöd in honom att bo hos oss och ställde till fest med några av de sångare han mött under turnén. Det var mycket lyckat. Vi hade långa samtal om kulturskillnader och annat. I den lilla dokumentportfölj han medfört från Stockholm rymdes förutom tandborste och rakgrejer både bönematta och en fantastisk traditionell fotsid nomadklädnad med guldbrokad att bära vid middagen. I övrigt var han klädd i skinnjacka och jeans. När han skulle gå och lägga sig fick vi ta fram karta och kompass för att kunna peka ut vilken skorsten på grannhuset som siktade på Mekka så att kvällsbönen riktades åt rätt håll.

Dagen efter ville han shoppa. Han skulle handla underkläder åt sin fru. Körens dåvarande ordförande och jag bestämde att Twilfit vid Trädgårdstorget var rätt ställe så vi styrde stegen dit. Han hejdade sig omedelbart i entrén.
– Jag ser bara kvinnliga expediter, sa han.
– Här finns naturligtvis bara kvinnliga expediter svarade vi. Det här är en affär för damunderkläder.
– Jag måste handla av en man, svarade han.
– Om du ska handla av en man får du köpa herrkalsonger åt henne, sa vi. Det får bli på Norén & Englund.

Nu var kulturkrocken total. Han kunde absolut inte handla av en kvinnlig expedit och vi uppfattade det mest som att det handlade om att han tyckte det var genant. Inte nog med att han var i ett land där alla kvinnor visade mer av sina kroppar än han var van vid. Han skulle också behöva tala med dem om kvinnliga underkläder. Möta deras blickar. Han insåg dock att han här hade sin enda chans att lösa presentfrågan till hustrun och vi lyckades enas om en lösning.
– Talar de engelska, sa han.
– Nja, kanske inte så bra, ljög vi. Vi går med dig och du väljer ut vad du vill ha och ställer alla frågor till oss, så talar vi med expediten.

Vi gick in. Den kvinnliga expediten förstod omedelbart vem som var kund, men vi lyckades hejda henne från att börja tala med Hussein och förklarade situationen för henne och bad henne hålla sig på avstånd. Hon fattade snabbt och försvann bakom disken för att pyssla med annat och vi kunde ostört röra oss bland damunderkläderna. Som tur var var vi de enda kunderna i butiken.

Det visade sig att Hussein var en kännare. Det var de minimalaste trekanterna han var ute efter och det som jag med min begrändade erfarenhet av branschen skulle beteckna som ”raffset”. Några frågor om tvättråd, storlekar och annat behövde aldrig ställas. Vi överlämnade det han valt ut tillsammans med hans American Express-kort och köpet kunde avslutas utan att han behövt möta den svenska kvinnans blick eller tala till henne.

Vad hans hustru tyckte om gåvan från Sverige fick vi förstås aldrig veta.

Veckans ord: Självbländande

Normalt läser jag inte motorsidorna i tidningen, men mina ögon dras däremot ibland till språkliga underligheter. I en artikel i Corren här om dagen stod det om en bil att den hade ”självbländande” backspegel. Självbländande! Vad är det? Självbländande ger bara ca 100 träffar på Google och ofta i samband som ”självbländande svetshjälmar”…

Ett annat underligt ord med förleden ”själv-” är självbetitlad. ”Gruppen Y har gett ut sitt självbetitlade album” kan man läsa ibland. Självbetitlade ger nästan 20 000 träffar på Google.

SAOL – som snällt speglar det språk vi använder – har med självbetitlad och ger som exempel ”en självbetitlad debutplatta”. Självbländande finns däremot inte med i SAOL.

NE tar upp tre betydelser av adjektivet själv

1. ohjälpt – självbildning, självförsörjande, självstudier. Ex.: Han kan äta själv.
2. (som avser) den egna personen – självcentrerad, självförebråelse, självförhävelse, självförnekelse, självkontroll, självkännedom, självuppoffrande, självömkan. Ex.: Hon trivdes bäst med sig själv.
3. (som utgör) den egentliga delen eller kärnan av företeelsen i fråga – Ex.: Han hade ansvaret för själva övningen. Nu till själva problemet.

Jag har lite svårt att få in något av de två orden i de här definitionerna. När det gäller självbländande antar jag att det rör sig om en felskrivning eller ett slags tankelucka. Jag förmodar, men det är ren spekulation, att backspegeln på något sätt automatiskt bländar av då den träffas av ljuset från andra bilar eller solljus. Man skulle då kunna tänka sig att det som avses är självavbländande. Att det alltså faller under punkt 1. ovan.

När det gäller självbetitlad är jag också osäker. Betitla betyder ”ge namn åt”, ”sätta titel på”. Om man går på punkt 1. skulle det betyda att albumet gett namn åt sig själv. Det verkar orimligt. Ett skivalbum kan inte namnge sig själv. Om det faller under punkt 2. skulle det handla om att det avser den egna personen; i det här fallet kanske den egna gruppen, att gruppen själv gett namn åt skivan. Men, om jag fatta det rätt, handlar det inte bara om att gruppen gett namn åt skivan utan om att skivan har samma namn som gruppen. Dvs. gruppen Y:s självbetitlade skiva heter också ”Y”.

Hur som helst tycker jag att båda begreppen är förvirrande, ologiska och onödiga. Jag har inget emot nyord, men de ska fylla ett behov, vara begripliga och ha en konstruktion som är lätt att begripa. Självklara.

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

"Dålig komik är alltid bättre än ett bra krig."

Den bedrövliga ”ryska” pausunderhållningen i Melodifestivalen har rört upp känslor både här och där. Det är bra. Jag tycker inte att något är heligt. Allt kan man skämta om. Jag har inget emot att man driver med Ryssland, eller skojar för den delen. Men humor, parodi, ironi och pastisch är svårt. Det måste göras bra. Den här sketchen, eller vad man ska kalla det, var ett riktigt bottennapp och saknade både konstnärlig höjd och humoristiskt djup. Lennie Norman gör en bra analys här.

Konsten är till för människan

Tonsättaren Leo Nilsson replikerar i den här artikeln på Per Sundgrens artikel Kulturen är till för medborgarna.

Ja, vem fan ska kulturen vara bra för? Jag ställer mig frågan varje dag: Vad är det som driver mig? Vore det inte enklare att ägna sig åt att äta semlor eller spela plockepinn?

Heja Leo!

Rikskonserter blir Riskkonserter!

Kulturutredningen föreslår att radikalt skrota Rikskonserter. Därmed berövas både det professionella musiklivet och amatörmusiklivet - inte minst körlivet - en fast punkt i tillvaron. Den erfarenhet som finns i huset på Nybrokajen 11 är ovärderlig för svenskt musikliv.

Visa ditt stöd för Rikskonserter genom att skriva på uppropet på http://www.rikskonserter.se/!

Dagen efter

Jag somnade som vanligt. Efter tre låtar orkade min hjärna inte längre registrera fler banaliteter utan stängde av. Vaknade precis så att jag fick höra Malena Ernman. Sen vidtog den evighetslånga omröstningen och när juryerna sagt sitt så ändrade tv-publiken på rubbet. Sympatiskt. Demokratiskt.

Funderar återigen över vad som är fel på den här underhållningen. En del av svaret är, tror jag: Det är för låg kvalitet på musik och artister. Och det är för distanserat.

För att musik på scen ska bli bra måste artisterna ha publikkontakt och det måste finnas en levande orkester. För att en god komiker ska funka, måste hon ha en publik att spela mot – inte bara strålkastare och kameror. Som scenartist behöver man så mycket närhet så att man kan höra och känna publiken. Då kan det kanske bli bra. Om materialet är bra.

Det är inte bara jag som gärna citerar Lars Ekborg idag: ”Det var skönhetstävling i byn. Ingen vann,”