Jag har svårt för en del hundägare.
Häromdagen när jag var i brödbutiken kom det en liten tant och band sin hund utanför och sa.
– Ojojoj lilla Prussiluskan nu får du sitta här en liten stund medan matte går in och handlar. Det tar bara en liiten, liiten stund.
Hunden var en liten gulvit sort med krumma ben, och liksom hoptryckt och tillknölad i båda ändarna. Till yttermera visso var den klädd i ett skotskrutigt fodral av någon sorts vindtyg. Det var arton plusgrader ute.
Så fort den var fastbunden började den gläfsa och yla. Tanten svarade med sitt ”ojojoj”.
När jag skulle lämna butiken var jag ju tvungen att passera den gläfsande varelsen och tanten ojar till mig:
– Ojojoj, hon är inte det minsta farlig. Hon är så snäll, så snäll. (Jag var helt övertygad om att innehållet i det skotskrutiga fodralet var helt ofarligt, liksom de flesta hundar är.)
Det där ojandet. Visst kan/ska man tala med vänlig röst till en hund, men att hela tiden ömka den som om det vore synd om den eller tala till den som om den vore mindre vetande är förskräckligt.
En annan sorts hundägare som man möter när man är ute med sin hund är de som kommer fram till en och säger:
– Ojojoj, så söt! Är det en liten tjej?
På den frågan, som jag fått många gånger, har jag olika svar. Är jag på riktigt dåligt humör svarar jag kort:
– Nej, det är en hund. (Jag ångrar mig omedelbart.)
Alternativ två, om jag känner mig mindre provocerad, kan vara:
– Nej, det är en tik. (Även vid detta svar ångrar jag mig.)
Är jag på riktigt solskenshumör kan jag kosta på mig ett kort:
– Ja, det är en tik. (Längre än så sträcker jag mig inte.)
Dessa hundägare lockar dessvärre fram mina allra sämsta egenskaper. Jag är ju egentligen en ganska snäll person, men jag klarar inte att man ger djur mänskliga epitet eller egenskaper. Som när man tilltalar hunden i tredje person:
– Ojojoj, så fin man kan vara! Eller i första person plural:
– Ojojoj, har vi varit ute och bajsat?
Hundar är hundar (tikar och hanar), barn är barn (flickor och pojkar). Kvinnor är gravida, hundar är dräktiga. Kvinnor ammar, tikar ger di. Etc.
Jag måste tillstå att jag även har svårt för eufemismen ”ta bort”. Vi har ett ord ”avliva”, som redan det är en förskönande omskrivning, men som dock tydligt klargör vad det handlar om. Men visst, vi säger om människor att de ”går bort” när de avlider, så varför inte ”ta bort” när man avlivar ett djur. Men jag säger avliva.
Nåja. Nu tillbringar jag dagarna med min femte hund. En för närvarande tretton kilo tung, fyra månader gammal tufsig valp. Sorten heter Labradoodle* och hennes namn är Penelope, fast hon kallas ”Loppan”. Odysseus hustru hette Penelope och berättelsen om hur hon trofast väntade på sin man i tio år har gjort att hon fått personifiera trohet och lojalitet. Fina egenskaper.
Nu märker man inte av så mycket lojalitet hos den fyra månader gamla Loppan. Snarare tvärtom. Men hon är ett socialt fenomen. Ända sedan hon kom till vår gård har hon gjort sig till vän med alla som bor här, alla som kommer som gäster och kunder. Barn och vuxna, släktingar, andra hundar. Alla! Hon hälsar oförväget på alla. Får hon tillräckligt mycket respons blir hon närgången och pussas och kramas. På hundlekplatsen, Elsas hage i Lektorshagen, försöker hon närma sig alla hundar. Går det inte första gången försöker hon igen. Och igen. Med jämnstora hundar kan hon brottas nästan hur länge som helst.
Jag tycker om Loppan. Loppan tycker om kartonger.
En stor del av sin vakna tid ägnar hon sig åt att slita sönder kartonger. Jag ägnar mig åt att gå ut med henne och att hindra henne från att slita sönder andra saker än kartonger, som t.ex. väskor, noter, pocketböcker, mattor, sladdar och diverse andra inredningsdetaljer.
Loppan tycker om mig också. Det är därför man har hund. För den oförbehållsamma kärleken och en vänskap utan villkor. Nästan i alla fall. Ungefär: ”Jag kommer alltid att gilla dig bara du ger mig mat, vatten, husrum och promenader och om jag ibland får sova på dina fötter när du sitter i fåtöljen.”
Det är det svårt att säga nej till.
------------
* Labradoodle är ett fånigt namn och det är ingen ras. De har funnits sedan 1980-talet då man i Australien började avla fram dem genom att korsa labrador retriever med storpudel. Syftet var att få fram en ledarhund för synskadade allergiker. Den används även som vårdhund, m.m. Att den inte efter 40 år betraktas som en ras beror sannolikt på att hela kennelrörelsen drivs av ålderdomliga traditioner, rashygieniska idéer och en lätt reaktionär inställning till avel.
