Om studentmössan och Valborg

Foto: Wikipedia commons | Den första studentmössan från 1845 såg ut så här. Östgöten Gerhard von Yhlen från Östra Stenby hittade på modellen.

– ”[…] synnerligen angenäm att se var den omsorg de användt på sin klädsel, i hvilken den hvita sammetsmössan med blå-gula kokarden var gemensam för dem alla.”

Så skriver redaktören Carl Magnus Ekbohrn i sin skrift om 150 uppsalastudenters avresa med ångbåt till det nordiska studentmötet i Köpenhamn 1845. Detaljerat och entusiastiskt beskriver han studenternas båtfärd i mitten av juni från Fyrisån till Köpenhamn. Ständigt återkommer han till ”de vita mössorna” som prydde studenternas huvuden.

Uppsalas studenter hade bestämt, att man för att visa sin samhörighet i Köpenhamn skulle ta fram en gemensam mössmodell. Den som kom med förslaget var studenten vid Östgöta nation, Gerhard von Yhlen, född 1809. Yhlen var uppväxt på godset Ållonö i Östra Stenby och blev student i Uppsala vid 18 års ålder. Han bedrev där studier, huvudsakligen i zoologi, för bland andra Sven Lovén. Lovén skulle några år senare komma att, tillsammans med Otto Lindblad, grunda Lunds Studentsångförening.

Yhlens studentmössa hade en svart rand runt kullens övre del och dessutom fyra ränder från kullen ned till den breda sammetsranden. Ränderna togs emellertid snart bort eftersom de färgade av sig vid regn. Lundensarna tog till sig idén och skaffade också mössor och efter hand kom traditionen till Danmark 1856 och Finland 1864. År 1852 kom den typiska norska svarta ”studenterluen” med tofs.

I Sverige var den vita mössan en sommarmössa och den 4 oktober bytte man till mörkblå vintermössa. Så uppstod seden att på Valborgsmässoafton eller första maj gemensamt byta tillbaka till sommarmössa vid en ”mösspåtagning” i samband med valborgsfesterna.

Vid 1800-talets början avlades studentexamen vid universiteten då studierna påbörjades, så mössan bars av dem som studerade vid universiteten. Men när studentexamen blev en avslutning på gymnasiestudierna kom mössan i stället att användas som en symbol för att man gått ut gymnasiet. Eftersom det under 1800-talet och långt in på 1900-talet var en självklarhet att man använde någon form av huvudbonad utomhus, kom studentmössan att användas dagligen av studenter vid universiteten som ett slags klassmarkör.

Valborgsmäss har fått sitt namn efter den heliga Walpurga som var född i kungariket Wessex, ett av de riken som bildade det förenade kungariket England. Hon blev nunna i Heidenheim och kanoniserades just den 1 maj, hundra år efter sin död, år 870 av påven Adrian II.

De akademiska traditionerna är förstås av betydligt senare datum. Vårens ankomst hade firats länge i bondesamhället, men vid 1800-talets första hälft började man i Uppsala göra det till en akademisk tradition. Studentkårerna grundades vid den här tiden, de akademiska manskörerna bildades och lärarna och studenterna betraktade sig som en egen samhällsklass vilket medförde behov av särskilda traditioner där Valborg och Första maj kom att bli en – vid sidan av ceremonier kring Gustav II Adolf och Karl XII:s dödsdagar, rektorsuppvaktning, universitetsgudstjänster och annat.

Magnituden på firandet i Uppsala brukar illustreras av den lapp som docenten Gösta Frick satte upp på dörren till en föreläsningssal och som mötte studenterna den 2 maj: ”Vetenskapen stillastående på grund av illamående”, senare publicerad 1960 i Fricks samling ”Pillerier”.

I Linköping fanns sedan 1860-talet en tradition med Majkarneval och Bonnkapälle som hade sina rötter i läroverket, men med universitetets framväxt kom läroverkspojkarnas upptåg att konkurreras ut av studenternas. Manskören Lihkören, numera Linköpings Studentsångare, som grundades 1972 uppträdde redan 1974 med sång på ett lastbilsflak i Ryd och på yttre borggården till Linköpings slott samma år.

Inspirerade av scenerna från Lundagård och Carolinabacken i Uppsala återkom kören regelbundet på Valborgsmässoafton till Borggården. I dag är ceremonin synnerligen etablerad och ett måste för många Linköpingsbor. Mösspåtagning, vårtal och vårsånger klockan 15, och en nära hundra man stor kör med tillresta äldre sångare och många tusen åhörare har blivit en akademisk folkfest.

 

 

 

Vårtal, Valborgsmässoafton 2014

 Jag letade i min dator efter ett dokument – och hittade ett annat. Datorn är ju inte direkt någon överskådlig plats, men till skillnad mot en garderob eller en kartong med papper har den en ganska potent sökmotor. Jag sökte på ”vårtal” för att se om det fanns en lista över vårtalare genom åren. Det gjorde det inte. Det fanns bara ett dokument son hette vårtal och det var manus till det enda vårtal jag hållit i mitt liv såvitt jag kan minnas.

Det var det minnesrika året 2014 då jag gick i pension och därmed också framträdde för sista gången med Linköpings studentsångare vid mösspåtagningen på borggården till Linköpings slott.

När jag läste det nu, efter åtta år, tyckte jag det var rätt okey och kanske värt att publicera här.

Jag har inte redigerat något, utan publicerar manuset så som det såg ut då jag stod där i vårsolens glans. Men jag kan inte lova att jag i stunden följde manus ordagrant.

 

 

Vårtal, Valborgsmässoafton 2014

 

Man har bett mig att hålla vårtal eftersom detta är min sista mösspåtagning som director musices vid Linköpings universitet.

 

Det blir inget vanligt vårtal.

 

Vår är ett ord som liksom sången, föder känslor.

 

När våren visar upp sina första tussilago och koltrastarna försiktigt börjar öva sina sånger. Då kommer de orangea kuverten och en hel nation darrar av skräck. Vi äldre förbannar oss för att vi återigen belånat huset och funderar över vilka billiga viner som kan tänkas passa till blodpudding en fredagkväll.

 

När vårsolen tinat de sista drivorna i norrsluttningarna – då kommer också deklarationsblanketterna och vi bläddrar nervöst fram till sista sidan och letar hoppfullt efter raden där det står ”Belopp som du ska få tillbaka” – och hittar den inte. I stället står det ”Belopp som du ska betala” – Exklusive ränta! Och vi förbannar oss återigen att vi drog till med en rejäl jämkning av preliminärskatten för den där sista inteckningen av skorstenen på huset.

 

Vår är ett ord som föder obehagskänslor.

 

Pension är också ett ord som föder känslor. 

 

Själv har jag under flera år tröttat ut min omgivning genom att tala om pension – min egen pension. Den måste ju planeras.

 

Jag hörde en gång skådespelaren Kenne Fant säga att det fina med att bli gammal var att man slapp planera eller oroa sig för framtiden, man fick leva i nuet och njuta av livet. Och då plötsligt insåg jag vad min pensionering skulle komma att innebära.

 

Jag har i hela mitt yrkesliv planerat för framtiden. I 35 år har jag vetat vad jag ska göra på tisdagkvällarna. I 25 år har jag vetat vad jag ska göra på torsdagkvällarna. Under sju år var även måndagkvällarna intecknade. I hela mitt liv har ett stort antal helger varit uppbokade, ofta flera år i förväg. 

 

Nu behöver jag inte planera. Jag kan jag snart göra vad som faller mig in. Vilken dag i veckan som helst. Och jag kan välja att när som helst skjuta upp det jag eventuellt, bara av gammal vana, ändå råkat planera. Jag behöver plötsligt inte längre planera. I alla fall inte för några andra. Så länge jag ser till att det står mat på bordet då hustrun kommer hem kan jag göra precis vad jag vill. Den skräck som det orangea kuvertet förr medförde för ordet pension – har förbytts till en skön, men lätt osund, letargi.

 

Är det kanske det som är livets vår? 

 

Har ni tänkt på för övrigt att ordet pension kommer av latinets pensio som betyder vägning. Kanske borde jag gå till pensionsmyndigheten och väga in mig för att se om det inte kan ge ett bättre resultat än det blodpuddingsbelopp man nu erbjuder.

 

Vår är ett ord som föder känslor.

 

Några av oss får en känsla av att vi just denna dag den sista april måste ta fram en studentmössa att sätta på huvudet under några timmar. En vårtalare för flera år sedan, Ulf Henriksson, som står någonstans här i hopen, jämförde studentmössan med studielånen och pekade på att vi som har studentmössor i bomull som med åren antar en brun nyans, vi tillhör en generation som fick förmånen att betala tillbaka våra studielån, medan yngre personer som har mössor i konstfiber som inte påverkas av decenniers förvaring, tillhör en generation som aldrig kommer att bli skuldfria. 

 

Den mössa som jag bär har dessutom klarat av att betala av två studieskulder. Den är nämligen min mors. Hon tog studenten 1933 i Eskilstuna. Själv tog jag aldrig studenten utan smög ut genom en bakdörr på Norra Latins Vuxengymnasium efter att ha kompletterat de usla betyg jag erhållit efter två år i varje klass på den ärevördiga Lunds privata elementarskola – gemenligen Spyken kallad. Men det blev väl människa av mig ändå.

 

Men mössan är en fin symbol. På den tiden då man alltid bar huvudbonad bytte man på Valborgsmässoafton eller Första maj från vinterns murriga svarta eller mörkblå mössa till den vita mössan som skulle användas under sommarhalvåret. Den vita mössan symboliserar således väldigt påtagligt vårens ankomst och den ”vackra vita vår” som Oscar Levertin beskriver. Den symboliserar också studentens uppvaknande ur vinterdvalan och resttentornas anhopning. Men mest av allt symboliserar ”den vår som ler på flickans blomstrande kind, den vår som mot mig ler på den kind så röd av nordiska vind” som en okänd pekoralist beskriver det i en gammal manskörssång. Våren är de blomstrande kindernas tid, ungdomens och kärlekens tid.

 

Det här är mitt första vårtal och min sista mösspåtagning som director musices vid Linköpings universitet. Linköpings universitet har kommit att bli mitt Alma mater och Linköping har kommit att bli min hemstad. Förhoppningsvis har jag bidragit något till universitetets och stadens kultur och jag är fast övertygad om att den verksamhet jag varit med om att skapa också kommer att överleva oss alla. Musiken tar nämligen ingen död på. Den vissnar inte utan blommar ständigt. 

 

Jag är också väldigt glad över att ha fått verka vid ett ungt och dynamiskt universitet. Mina föräldrar hade sin studenttid i Uppsala och jag är själv uppväxt i Lund så jag känner de miljöerna ganska väl och jag är faktiskt tacksam över att ha fått vistas vid en akademi mitt emellan. 

 

Jag ska avsluta med att – just apropå detta citera en av mina favoritpoeter nämligen Alf Henrikson. Så kommer här Alf Henriksons vers, som heter: 

 

”Efter läsning av inlägg i en akademisk träta”

 

Detta säger jag dig i en klarhetens stund:

Min gosse, bliv aldrig professor i Lund.

 

Min gosse, beakta de ord som jag fäller:

Bliv aldrig professor i Uppsala heller.

 

Jag träffade fyra, jag mötte fem.

Det stod icke ett skimmer av glädje kring dem.

 

Kring kunskapens träd är det dystert att vandra

i en krets av personer som hatar varandra.

 

Jag besvär dig min gosse, av denna grund:

Bliv aldrig professor i Lund.

 

Det är hela din lycka och jämvikt det gäller.

Bliv aldrig professor i Uppsala heller.

 

 

Jag har tillåtit mig att lägga till två strofer:

 

Men om du nu prompt professor vill bli
så uppsök en plats där tanken är fri.

 

En plats, min gosse, där du får vara glad.

Bliv gärna professor i Linköpings stad.

 

 

 

 

 

Gästbloggare Loppan I

 Gästbloggare nedan är Loppan, en sjuårig labradoodletik som bor hos oss

Det är inte lätt att vara hund. Det är inget fel på Hasse och Cia, men hallå! Man kunde väl få bestämma någonting själv. Häromdagen var vi till exempel hos polisen. Eller vi och vi. Jag fick inte gå med in. Jag hade gärna träffat några stiliga polishundar, men jag fick vackert vänta vid en stolpe utanför. Det kom visserligen förbi några hanhumdar, men de flesta är så små nuförtiden. Hasse kallar dem ”vinterkängor”. Det har han läst i en bok råkar jag beta.

På våra dagliga promenader möter vi ibland ”Knypplarn”. Han kallas så för att hans två hundar i storlek rejäla  vinterkängor hänger i varsitt koppel och ständigt rör sig fram och tillbaka i sidled, vilket gör att koppelhållarens – Knypplarns – armar rör sig fram och tillbaka som om han knypplade. Jag måste erkänna att jag inte förstår så mycket av detta, men Hasse har berättat det för mig. Vinterkängorna heter Roy och Roger eller nåt sånt. Så fort vi möts så stannar Knypplarn och tittar konstigt på oss medan Roy, eller om det är Roger, utbrister i något som ska föreställa ett skall, men det låter mest so om han kräks och fått några krossade rostiga plåtbitar i halsen.

Knypplarn är jättegammal. Till och med äldre än Hasse och vinterkängorna är betydligt äldre än jag. Trots det har jag svårt att visa dem någon som helst respekt. När vi möter dem höjer jag bara huvud och svans och låtsas som om jag inte ser dem. Hasse gör likadant. Utom det där med svansen förstås.

Ibland går jag till Linda och Sofi för att bli trimmad. Jag gillar inte ordet trimma. Jag är väl ingen moped heller. De är faktiskt frisörer, Linda och Sofi. Och tvillingar. Hasse brukar säga till Cia att han inte vet vem av systrarna som är vem. Det förstår jag inte. De har ju helt olika doft.

Den gångväg på vilken en överväldigande majoritet av kvarterets hundar tar sin morgonpromenad går vi på nästan varje dag. Där finns några träd och stolpar där jag brukar stanna och läsa av vilka hanhundr som nyligen passerat. Jag är nog inte så värst intresserad av hanar egentligen. Mina bästa vänner är tikar, Soya och Nike. Dom hälsar på ibland och det är kul. På dagens promenad kom det fram en dam och sa att jag var ”ensåå vacker och fin hund”! Då gick jag fram till henne och reste på mig så att hon skulle komma åt att klappa mig.  Då säger Hasse att jag är översocial. Vaddå översocial? Bara för att man är artig och trevlig. Ibland är han en bedrövlig syrgubbe, Hasse.

Nu undrar ni kanske hur jag kunnat skriva det här. Ja, det var inte så lätt. Först la Hasse tangentbordet (Keyboardet säger jag, men det gillar inte Hasse. Larva dig inte med en massa engelska, säger han.) på golvet, men jag lyckades aldrig trycka ner en tangent i taget. Man brukar säga att jag har osedvanligt vackra tassar, men tydligen duger de ändå inte till tangentbord. När jag skrev blev det så här: acrst y y6 och Hasse sa att det var svårtolkat så det slutade med att jag dikterade och Hasse skrev.

Nu måste jag sluta för Hasse ska laga mat. Hrj då!

 

Hasses morotsslantar

Det här behövs

Gör så här

·      Morötter ·      Purjolök ·      Dill ·      Condimento (vit balsam-vinäger) ·      Olivolja ·      Salt ·      Svartpeppar

Ta ett gäng morötter, gärna ganska späda och ekologiska. Putsa dem och skär dem i millimetertjocka skivor. Koka skivorna i saltat vatten ca 5 minuter. Ta kastrullen av värmen och kyl ner morötterna snabbt i kallt vatten. Lägg dem i en sil att rinna av. Skär ca fem centimeter purjolök i supertunna skivor. Lägg dem i en kastrull med lite olivolja och condimento. Salta och peppra och koka försiktigt i några minuter  Häll upp purjon i en skål eller burk och låt den svalna. Blanda sedan i morötterna. Hacka dillen fint och blanda med purjon och morötterna. Smaka av med vinäger, olja, salt och peppar. Ställ kallt. Servera som det är som förrätt eller till parmaskinla eller en god salami. Strö gärna lite färsk hackad dill över vid serveringen.

 

 

                

Vildsvinsfärs

Vildsvin är ett fantastiskt kött! När man köper en grislåda på Rekoringen är ofta hälften av köttet malet, så jag har prövat lite olika sätt att tillaga det. Pröva gärna att krydda biffarna med örtkryddor eller smaksätta dem med riven parmesan eller finhackad fetaost. Många färsrätter kan också må bra av en skvätt vinäger för att få lite syrlighet. Använd gärna den vita balsamvinägern som numera ofta kallas condimento.

I båda recepten är mängden ingredienser ungefärlig. Jag har inte mätt utan uppskattat mängden. Den vana och intresserade matlagaren gör precis som hen vill! Den ovana kan göra precis som det står.

 

I. Färsbiffar

 

Ingredienser

Gör så här

8 hg vildsvinsfärs 3–4 gula lökar 2 ägg 1 msk viltfond el. kalvfond ½ dl vispgrädde ½ dl panko  salt svartpeppar

1.     Kör löken i en mixer. Häll upp i en bunke och blanda med övriga ingredienser till en färs. Låt den färdiga smeten stå 20–30 minuter. 2.     Dela smeten i fyra lika delar och dela dessa i 6–8 delar. 3.     Rulla jämna bullar och lägg dessa på en bricka eller skärbräda.  4.     Smält smör i en eller två stekpannor. Platta till biffarna med stekspaden precis innan de läggs i pannan. 5.     Stek på ¾ värme 3 min. på varje sida. 6.     Servera med sallad.

 

 

II. Ris-pytt

 

Ingredienser

Gör så här

4 dl svart ris (Saltå kvarn) 8 hg vildsvinsfärs 3–4 gula och röda lökar ½ tub (1 hg) tomatpuré 1 msk kinesisk soja 3 dl crème fraîche (32 %) 3–4 röda spetspaprikor 1 msk starkt paprikapulver Salt svartpeppar

1.     Koka riset, det tar ca 45 minuter. 2.     Kör löken i mixer och lägg den att smälta på svag värme i en stekpanna.. 3.     Fräs färsen i smör i en stekgryta. 4.     Strimla paprikorna på längden i 5 mm strimlor och dela dessa i 5 mm bitar. Ställ åt sidan. 5.     Blanda i soja och tomatpuré i färsen och häll i crème fraîche. Värm..  6.     Blanda sist i paprikapulver, den smälta löken, spetspaprikan och det kokta riset. 7.     Servera med sallad

 

Några julklapps-limerickar 2020

En löpgalen kvinna vid Nilen
gjorde fyrtio minuter på milen.
Som ett jehu
for hon fram, denna fru,
en fasligt fantastiskt febril en.

 

Fritiof Nilsson i Tranås
var nära att formligen lamslås.
Han fick sig ett bett
och allting gick snett
när han skulle slakta sin tamgås.

 

En ung ingenjör ifrån Skåne
beforskade sol, hav och måne.
Men trots många knep
han intet begrep
och betraktades mest som en fåne.

 

 

En oväntad publikkontakt

Jag vankar fram och tillbaka i korridoren på ögonkliniken i väntan på att en läkare ska komma och ge mig en spruta i högerögat.  Klockan är åtta på morgonen och kliniken är redan välfylld av väntande gamlingar. Kanske har de alla samma ärende som jag. 

En väntande äldre dam påkallar plötsligt min uppmärksamhet och reser sig och går fram emot mig. Hon kommer lite för nära så jag tar ett steg bakåt. Hon förstår sitt misstag och sätter handen för munnen och backar även hon. När vi så uppnått lämpligt corona-avstånd säger hon:

– Visst är väl du Hans Lundgren?

Det kan jag ju inte neka till, så jag anstränger mig för att sudda bort min sura morgonmin, smilar upp mig och erkänner.

– Jag har varit på alla dina konserter och vill bara tacka för alla fina musikupplevelser, säger hon.

Det är inte första gången jag upplever en sån här situation och varje gång blir jag lika överraskad som glad. En gång när jag var och handlade var det en okänd man som dök upp bakom en hylla med grönsaker, slog ut med armarna och likt en rollfigur i en amerikansk musikal med stark röst började sjunga ”Thank you for the music”. Det väckte viss uppståndelse.

Kvinnan på ögonkliniken var lyckligtvis mer diskret. Jag log mot henne och sa att det gladde mig att jag kunnat förmedla fina musikupplevelser till henne och tackade henne för berömmet. Hon sa att hon hoppades på att åter snart få gå på konsert där jag dirigerade någon av mina ”fina körer” som hon uttryckte det. 

Jag svarade beklagande att det inte skulle bli möjligt eftersom min syn inte längre räcker till. Vi jämförde som hastigast våra olika besvär och samtalet avbröts av att jag blev inkallad till undersökningsrummet.

När jag gick ut därifrån hade de tidigare gamlingarna i väntrummet bytts ut mot andra.

 

*****

 

Makuladegeneration (överst) och
ett friskt öga (nederst).

Det är nu snart två år sedan jag gjorde min allra sista konsert. Det var en julkonsert med Linköpings damkör. Båda mina ögon hade några år tidigare drabbats av makuladegeneration (makula = gula fläcken) som gör att synskärpan gradvis försämras i i och med att tapparna i gula fläcken successivt dör (degenererar). 

Min synskärpa är i dag mindre än 5 % av normalskärpa, vilket innebär att jag varken kan läsa noter eller text. Jag har också svårt att känna igen ansikten, så kallad prosopagnosi. Men jag är inte blind. Jag kan ta mig fram i stan och hemma. Jag kan gå ut med hunden och jag kan laga mat, förutsatt att jag inte flyttat om i lådor och skåp. Jag kan fortfarande skriva tack vare specialbelyst specialtangentbord. Däremot kan jag inte läsa det jag skriver, men datorns syntetröst kan hjälpligt klara att läsa upp texten. Det är ett tidsödande jobb att korrekturläsa och att rätta alla fel som uppstår. Men jag saknar mitt arbete och jag saknar att kunna läsa. När någon sticker ett papper i handen på mig eller hänvisar till något skriftligt brukar jag påpeka att jag faktiskt inte kan läsa. Men för säkerhets skull, för att inte framstå som alltför obildad, tillägger jag ibland: 

– Men jag har kunnat.

2020-11-02

Biff Stroganoff

 Som med alla kända recept finns inga rätt eller fel. Men så här gör jag.

Familjen Strogsnovs vapen. 

Ingredienser för 4 personer

3–4 hg entrecôte av hög kvalitet

3–4 gula lökar, beroende på storlek

1 par hg skogschampignoner

2 dl crème fraîche 32 %

2–3 msk tomatpuré

1 msk dijonsenap

1–2 tsk starkt paprikapulver

1 tsk kalvfond

Gör så här

(Det viktiga i det här receptet är att bryna köttet ganska hårt och att se till att det inte blir genomstekt, samt att lägga i det så sent som möjligt så att det inte kokar.) Löken och svampen ska inte heller koka. Om man vill kan man ta vispgrädde i stället för crème fraîche, eller en blandning av båda.

1. Skala och skär löken i tunna skivor och bryn den i smör 10–15 minuter. Ställ åt sidan.
2. Dela champignonerna i halvor eller fjärdedelar och stek demn i smör. Krydda med salt och peppar.
3. Blanda svampen och löken i en traktörpanna. Häll i crème Frisch, tomatpuré, senap, fond och paprikapulver. (Om man vill kan man bryna tomatpurén först för att få en djupare tomatsmak.)
4. Skär två skivor entrecôte på tvären i högst en cm breda stavar. Krydda med salt och svartpeppar. Bryn dem i två omgångar hastigt på högsta värmen i smör och olivolja. Rör hela tiden och skaka stekpannan. De ska få färg, men inte bli genomstekta. Det handlar om ca 1 minut i pannan.
5. Rör om och värm såsen i traktörpannan försiktigt till tills den börjar koka. Stäng av plattan och lägg på lock.
6. Häll i köttbitarna och rör om strax före servering.
7. Servera med svart ris, potatis, eller bara grönsaker.

Helgkyckling – fyra måltider för två personer

En färsk kyckling på 2 kilo ger 4 rejäla portioner med lår och bröst, samt minst 4 portioner soppa. 

En tvåkilos färsk REKO-kyckling kostar 250–300 kr, men med det här receptet ger den åtta portioner. Lokalt uppfödd kyckling, ekologisk och kravmärkt!

Dag 1

Tag en stor kyckling av god kvalitet, gärna från REKO. Lägg kycklingen i en kastrull och mät upp vatten så att det täcker kycklingen. Tag upp kycklingen och tillsätt salt, 1 dl per liter vatten. Koka upp saltlagen och låt den svalna. Lägg i kycklingen och ställ den i kylen äver natten.

Dag 2

1. Tag fram ca 100 g smör så att det blir rumsvarmt. Hacka ett gäng vitlöksklyftor och några sardeller fint och rör ihop det med smöret.
2. Ta en italiensk ekologisk citron. Skär  av ändarna så att köttet syns.
3. Lyft försiktigt på kycklingens skinn och pressa in smöret under skinnet på bröstsidan och vid låren. Om det blir smör över så bred det över kycklingen. Stoppa in citronen i kycklingen. Dra några rejäla tag med pepparkvarnen över och knyt/sy ihop benen och rumpan.
4. Lägg kycklingen i en ugnsfast form med gott om plats runt om.
5. Skär rot- och grönsaker i lämpliga bitar och lägg runt kycklingen. T.ex. morot, lök, potatis, fänkål, rotselleri.
6. Sätt plåten i nedre delen av ugnen i 225 °C i ca 15 minuter och sänk temperaturen till 200°Cstek i 1 timme. Tag ut och vänd kycklingen och flytta eventuellt upp den och stek ytterligare 45 minuter. Stektiden är förstås beroende av storleken.
7. Tag ut kycklingen och tranchera den. Låren räcker till en måltid för två och bröstfileterna till ytterligare en. 
8. När skrovet kallnat så befria det och vingarna från så mycket kött som möjligt. Skär köttet i ganska små bitar.
9. Koka skrovet en timme i 2 liter vatten. Smaka av med salt och peppar. Tillsätt lite kycklingfond om det behövs. Sila buljongen och tillsätt någon deciliter vispgrädde.
10. Dela upp soppan i två frysburkar och fördela det hackade köttet när soppan kallnat. Frys ner soppburkarna till ytterligare två måltider för två personer. 

1. 
   

Hasses potatis- och ostdolmar

Spetskål

Jag har börjat använda spetskål allt mer. Bladen är tunnare än vitkål och smaken är mildare. Den finns ofta att få ekologiskt odlad. Här är mitt senaste påfund. Lite pyssligt, men mycket gott!

Ingredienser

1 huvud spetskål (stort)

8 potatisar, gärna Amandine

1 gul lök

1–2 dl riven parmesan, helst en rejält lagrad Parmigiano-Reggiano

1 äggula

persilja

timjan och/eller annan örtkrydda beroende på vad som ska serveras till

smör

salt

svartpeppar

Två färdiga dolmar.

Gör så här

1.     Skala potatisen och löken och riv dem tillsammans på den finare delen av rivjärnet eller i matberedaren. Riv osten fint.

2.     Blanda potatis, lök, ost och äggula i en skål. Klipp persiljan fint och blanda med timjan och äggula. Smaka av med salt och peppar.

3.     Skär försiktigt med en kniv runt roten på spetskålen. Tag försiktigt bort ca 8–12 blad, ett och ett, från kålhuvudet.

4.     Sätt en traktörpanna eller vid kastrull med vatten på spisen och koka upp.

5.     Fyll en bunke eller diskhon med kallt vatten.

6.     Skruva ner värmen på det kokande vattnet så att det sjuder.

7.     Ta ett kålblad i sänder med en stekpincett och doppa det i det sjudande vattnet i ca 15–30 sekunder. Lyft upp det försiktigt med pincetten och lägg det i det kalla vattnet. Ta upp bladet och lägg det utbrett på en skärbräda så att vattnet kan rinna av.

8.     Upprepa proceduren med samtliga blad. Lägg dem efter hand i en hög på skärbrädan.

9.     Gör nu dolmarna. Bred ut ett kålblad och lägg en klick, stor som en prinskorv, av potatissmeten i kanten av kålbladet. Rulla ett varv och vik därefter in kanterna och rulla vidare så att det blir ett slutet paket. Om kålhuvudet är stort kan förmodligen de yttersta bladen delas på längden i två delar.

10.  Bryn en klick smör i en stekpanna och häll det sedan i en ugnsform. Tag dolmarna en och en och rulla dem i det brynta smöret och packa dem sida vid sida i formen. Häll ev. resterande smör över och dra några varv med peppar- och saltkvarnen över dolmarna.

11.  Ställ in i ugnen och grädda 20–30 minuter.

Vi åt anka med apelsinsås och gröna bönor till och drack en Pinot Gris från Alsace till. Man kan förstås äta annat kött med en rödvinssås till eller något vegetarisk, t.ex. rödbetsbiffar eller panerade aubergine med tomatsås.

-->