Saknaden efter Tage

Ofta saknar jag Tage D så ofantligt!
Han tillförde den politiksa debatten en intellektuell och känslomässig skärpa som var unik.
Mina favoritcitat idag är:
Utan tvivel är man inte klok
och
Om man inte vill se bakåt och inte vågar se framåt, då får man se upp.
(Citerat ur minnet.)

Integration

Landstingsmannen, folkpartisten och förre polisen Sture Thörnesjö försöker formulera sig kring integrationsfrågan i Östgöta Correspondenten. Om jag uttrycker mig välvilligt kan jag väl påstå att jag kanske förstår vad han menar. Tyvärr är det så illa, luddigt och reaktionärt formulerat att det måste bemötas.
Förmyndaraktigt förklarar Thörnesjö: ”Invandrare i Sverige måste så snabbt som möjligt lära sig leva efter svenska lagar och regler och demokratiska samlevnadsnormer.” Vidare säger han: ”vi måste införa ett system för att få en förbättrad anpassning till ett normalt liv här” och man [invandrare] ”måste ha svarat ja på frågan om man är villig att följa svensk lag och svenska ordningsregler”.

1. Vad är svenska ordningsregler?
2. Vad är samlevnadsnormer?
3. Vad är ett normalt liv?
4. Gäller inte svenska lagar för alla medborgare oavsett om man besvarat frågan om man är villig att följa dem?

Snart är det midsommar. Då jag i yra skuttar runt till ”Små grodorna” ska jag med glädje och tacksamhet tänka på Sture Thörnesjös tillåtande ord: ”alla får utöva sin religion och sin kultur med till exempel dans och fest”.
Bevare mig – vilken rappakalja.

Kvinnligt kollektiv

1997 var jag med och startade en damkör. En kör som jag sedan ledde i sju år. Min erfarenhet av damkör var då noll. Eftersom min erfarenhet som körledare var ganska stor såg det då enbart som en spännande musikalisk utmaning.
Vad jag inte anade var att den stora utmaningen inte skulle bli av musikalisk art utan snarare social – och handla om ledarskap. Min erfarenhet av kvinnor i kollektiv var obefintlig. Jag är uppväxt med två bröder och har fyra söner…
De sju åren som damkörsdirigent kom att bli oerhört lärorika. Mina ledarskapstalanger sattes på hårt prov inför den nya utmaningen: kvinnligt kollektiv! En ny värld öppnade sig (för att ta till en schablon)!
Jag växte som människa och man (Eng.: man!) under de här åren. Och jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen.

40 % Ken

Maria tycker att vi ska kvotera in Ken bland Barbiedockorna. Som far till fyra pojkar är min egen erfarenhet av att rubba barnens könsroller ganska dålig. Den äldste av sönerna fick i 3-4-årsåldern en dockvagn i julklapp. En fin röd, av märket Brio tror jag det var. Dockor och sängkläder medföljde om jag inte minns fel. Efter bara några minuter hade innehållet avlägsnats och vagnen lagts på sidan. Den visade sig vara en utmärkt uppställningsplats för den lilles bilsamling och fungerade sedan i många år som garage i barnkammaren.
Fortsättning kanske följer...

Sarkasmer

Jag skrev visst nåt om sarkasmer. Det är inte alla som gillar sånt. Eller ironi heller för den delen. Jag älskar dem. Själv har jag en känsla av att jag mer eller mindre består av sarkastiska kommentarer och ironiska utlåtanden. Det är säkert olidligt för omgivningen. För mig själv också ibland. Men de kommer per automatik på nåt sätt. Jag tror de skapas i magtrakten och tränger ut genom munnen helt utan att passera hjärnan. Kanske är det en vällevnadssjukdom. Borde kanske gå på diet ett tag.

På tåget

När tåget går in i tunneln försvinner omvärlden. Tanken koncentreras.
Tänk om vi kunde utrusta oss med en avstängningsknapp! Borde vi inte gjort oss förtjänta av det? Ett slags fjärrkontroll. Som kunde ta bort ljuden, ljusen och de besvärliga människorna runt oss. Ge oss lite extra tid och lite extra utrymme när vi behöver det.
För möten med oss själva.

När applåderna mattas

När applåderna mattas – vik runt hörnet!

Joråvischon kontest

– Är du ledsen, frågade jag hustrun i dag på morgonen. Något i hennes ansikte tydde på det.
– Jag kastade bort tre timmar igår på joråvischon kontest, svarade hon. Timmar som kunde ha använts till viktigare saker, sömn t.ex.

Så har det hänt igen. Återigen har vi suttit där och lidit, och till vilken nytta. Tänk att det ska vara så svårt att avstå.

Resultatet då? Man kan förstås glädja sig åt att ingen av de anorektiska, vitklädda, falsksjungande sylfiderna lyckades ta hem vinsten. Eller åt att all bensprattlande energi som helt saknar mål och mening verkligen saknade mål och mening. Å andra sidan kan man ju fråga sig hur några finländare utklädda till dinosaurier kan kamma hem vinsten med en låt som består av en handfull toner och lika många ord.

Det måste nog tolkas som nån sorts protest.

Behållningen var mellanspelet med riktig musik, riktiga sångare och en koreografi med konstnärligt innehåll. Och Pecka Heinos befriande distans och iskalla sarkasmer.

Lajv vörsus däd

(Live vs dead, står det.)
Var och lyssnade på Mozarts klarinettkonsert i lördags. Norrköpings symfoniorkester, Johnny Jannesson, solist. FRUKTANSVÄRT BRA!
Det finns massor av goda inspelningar av detta populära stycke, men att se samtidigt – det lägger så många extra dimensioner till upplevelsen. Samspelet mellan dirigent, solist, konsertmästare och orkester gör att även åhörarna dras in i den magiska cirkeln av känslor och uttryck.
Hade jag hört det på skiva hade jag nog lojt noterat att det var bra gjort, men nu satte det sig i kroppen. Och sitter i länge. Kanske hela livet?
Det gör aldrig en cd.

Hobby som yrke

– Oh så underbart, säger man till mig, att få ha sin hobby som yrke!
– Jo visst är det säger jag glatt, men tittar ner.
Det händer att jag får dåligt samvete när jag ägnar fyra timmar en dag åt att lyssna på Brahms Requiem. Eller när jag avsätter ett dygn för att åka till Lund och gå på konsert.
– Är du musiker? Vad gör du på dagarna då? kan man fråga mig också.
Ja, vad svarar man?
– Lyssnar på Brahms, kanske.
Skrivandet är en hobby. Det var ett tag sen nu. Kanske beror det på Brahms.