1997 var jag med och startade en damkör. En kör som jag sedan ledde i sju år. Min erfarenhet av damkör var då noll. Eftersom min erfarenhet som körledare var ganska stor såg det då enbart som en spännande musikalisk utmaning.Vad jag inte anade var att den stora utmaningen inte skulle bli av musikalisk art utan snarare social – och handla om ledarskap. Min erfarenhet av kvinnor i kollektiv var obefintlig. Jag är uppväxt med två bröder och har fyra söner…
De sju åren som damkörsdirigent kom att bli oerhört lärorika. Mina ledarskapstalanger sattes på hårt prov inför den nya utmaningen: kvinnligt kollektiv! En ny värld öppnade sig (för att ta till en schablon)!
Jag växte som människa och man (Eng.: man!) under de här åren. Och jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen.
3 kommentarer:
Kvinnliga kollektiv kan vara påfrestande och kräver sin man. Och att man växer som människa och man torde inte vara en väg som är särskilt enkel, om du frågar mig.
Men det är klart, jag har inte haft förmånen att stå framför ett gäng tjejjer då och då under sju år. Att leda ett gäng killar är ju så att säga, på sätt och vis enklare. Undrar om kvinnliga dirigenter har en annan åsikt?
Det skulle vara roligt att ha en sund diskussion om skillnaderna mellan blandad kör, manskör och damkör utan de negativa genusförtecken som annars präglar dialoger av detta slag.
En gammal granne till en morbror, salig i åminnelse, sade att "vi föds med och utan pip". Jag vill gärna tro att andra skillnader finns inte. Men ibland verkar det ju som om det FINNS skillnader, kanske accentueras de i ett kollektiv. Manligt och kvinnligt.
PS Är på landet, i regnet, men det är SKÖNT! Kvinnan i vardande i familjen ville inte åka. Ville inte ALLS ÅKA. Surade hela vägen. Men nu spelas det kort i köket. Skratt infinner sig, och fniss. Hon trivs. Trots att motsatsen antogs vid hitfärden.
Ja, kvinnliga kollektiv i allmänhet och damkörer i synnerhet kan nog vara svåra att ha att göra med. Tror nog att min förre (manlige) körledare skulle skriva under på vad du precis sagt.
Jag kan nog själv skriva under på det också. Det ÄR lättare att ha att göra med män än kvinnor. Rakare rör och inget tjafs. Själv är jag en rättfram tös och uppskattar därför den raka kommunikationen som är vanligare i manliga anhopningar.
Jag beklagar, men jag håller inte med dig. Det var svårare för mig - eftersom jag var oerfaren. Och jag gillar inte uttrycket "tjafs". Jag har hört massor av sånt så fort manligt-kvinnligt kommit på tal. Också "kafferep" och annat nedvärderande.
Det kvinnliga kollektivet är annorlunda och det får vara det. Kanske är det just detta "slars" menar här ovan med "negativa genusförtecken som annars präglar dialoger av detta slag". Varför ska det manliga vara normen? Varför kan inte vi män i stället lära oss att det finns flera sätt att uträtta saker på? Jag är övertygad om att världen skulle se annorlunda - och bättre - ut om vi män ansträngde oss lite att vara som kvinnor och accepterade kvinnors sätt att vara. Utan nedvärderande omdömen. Ja, ja, det var väl inte så originellt sagt eller tänkt, men jag blev faktiskt förbannad. Jag gillar det kvinnliga kollektivet och respekterar dess sätt att vara. Men isikten tog tid - och var inte lättköpt.
/Hans
Skicka en kommentar