Fransk er et let sprog. Hest hedder cheval, og sådan er det hele vejen.
(Storm P.)
Jag trodde att den konferens jag deltog i i Buenos Aires skulle avhållas på engelska. Så var det inte. Det förutsattes att man talade antingen engelska eller spanska och så tolkades det, från engelska till spanska och vice versa. Eftersom detta inte var klargjort från början innebar det att alla planerade inlägg blev dubbelt så långa som det var tänkt. Med avsevärda förseningar som följd förstås. Men det var inte det det skulle handla om.
Jag talar inte spanska, dvs. jag har inte studerat spanska. Men med mig från skolan har jag engelska, latin, tyska och franska. Och faktum var att jag fick användning för alltihop.
Vid mina dagliga möten med yngre människor slår det mig ofta, dels hur ledigt och bra man talar engelska, dels hur lite andra språk man talar. Dessutom är det klent beställt med den allmänna språkkunskapen – den där som gör att man kan se ordstammar och grammatiska detaljer som är gemensamma – och på så sätt kan klara sig hjälpligt, eller i alla fall i nödsituationer, även på språk man inte studerat. Jag tror vi missar nåt i skolan.
Med basala kunskaper i latin och franska ligger andra romanska språk som spanska och italienska inom räckvidd. Och med lite kunskaper i tyska är holländskan inte så långt borta.
Sen finns det ju några språk till…
Nån gång på sjuttiotalet hörde jag för första gången Camille Saint-Saëns Saltarelle med O.D. i Stockholms konserthus. De hade varit på USA-turné i fem veckor och kom hem med en oerhört vältrimmad kör. Saint-Saëns satt som en smäck och jag fattade vad manskör handlade om.
På Musikhögskolan fick jag för första gången sjunga Arnold Schönbergs Friede auf Erden och det var en upplevelse som gick utanpå allt annat.
I Buenos Aires hörde jag för första gången Aaron Coplands In the beginning. Det var Estudio Coral de Buenos Aires som sjöng under ledning av Carlos López Puccio och det var så fruktansvärt bra. Bra musik, spännande och meningsfull och en kör som var bland de allra bästa jag hört. Musiken slog till med sådan kraft att jag inte kunde röra mig. När bänkgrannarna skulle gå ut kunde jag inte resa mig. Det var en mental och fysisk kraft av sådan kaliber att den förmodligen förändrade mitt liv. Snacka om musikens makt. Det är tur att sånt här bara inträffar ungefär vart trettionde år, men jag ser redan fram mot nästa gång.
När det internationella symposiet i Buenos Aires öppnades framträdde Coro Polifónico Nacional de Ciegos (nationella kören för blinda).
Det är klart man blir berörd då funktionshindrade människor finner en gemenskap och ett uttrycksmedel för sin gemenskap, men här var det inte fråga om bara det. Det var såinihelvete bra, om uttrycket ursäktas. Det var på en så hög konstnärlig nivå att det inte hade den minsta betydelse att de inte kunde se. Det var musikaliskt briljant; rent, dynamiskt och med ett oerhört starkt uttryck. Jag blundade och njöt!
Det är vad jag gör. Sviker mina ideal. Ingen valrörelse har gett mig sådan ångest som denna. Jag har alltid ansett mig stå till vänster och de senaste gångerna har jag lagt mina röster på Miljöpartiet. Jag har stort förtroende för politiker som Maria Wetterstrand och Gustaf Fridolin. Kanske hade jag också kunnat lägga min röst på FI. Jag tycker det behövs en kraft som ser lite bortanför horisonten och som vågar ha en idé om ett hållbart och solidariskt samhälle.
Ändå har det senaste decenniets politik handlat om allt annat. Den har präglats av Göran Perssons personliga makt. GP har tyvärr förbrukat hela sitt förtroende för länge sedan och jag är övertygad om att det behövs en annan statsminister. Någon som besitter egenskaper som ödmjukhet, förmåga att lyssna och förmåga att erkänna sina fel. Jag vet inte om Reinfeldt besitter dessa egenskaper i högre grad, men han har visat att han kan samarbeta och jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna vara en bra statsminister.
Därför kommer jag idag att rösta på alliansen. Inte för att jag sympatiserar med dess politik utan för att jag tror att det kommer att bli ett öppnare politiskt klimat. Du får gärna anklaga mig för att vara naiv och svaret får vi inte i morgon utan om kanske sådär fyra år.
Har jag fel så skyll gärna på mig.
Sommarens argentinaäventyr startade i San Juan, huvudstad i regionen med samma namn i västra Argentina, mot Anderna. Här rådde full vinter d.v.s. tjugo grader varmt och sol. I San Juan regnar det inte.
Staden är ganska ny. Den gamla bebyggelsen förstördes helt i en jordbävning 1944. Alla gator har trädplanteringar, vilket gör att staden – trots vintersäsongen – kändes lummig.
Jag var inbjuden, tillsammans med en handfull andra utländska dirigenter, att övervara en körfestival som avhålls vartannat år. Förutom argentinska körer från San Juan, Mendoza, Misiones och Córdoba, framträdde körer från Chile och Brasilien samt en polsk musikhögskoleensemble från Bydgoszcz.
Den konstnärliga och tekniska nivån var mycket hög och mina medförda fördomar om körmusik i andra länder kom genast på skam. Den vackra konsertlokalen var fullsatt och publiken entusiastisk.
Vi utlänningar (från Belgien, Estland, Kroatien, Israel, Brasilien, Puerto Rico, Tyskland och Venezuela) var kanske än mer entusiastiska. Jag tror att en hel del självgodhet, okunskap och fördomar sattes på prov denna första kväll. Det argentinska körkunnandet är gediget och på en imponerande nivå.
I San Juan besöktes även några vinindustrier och olivoljemakare. Återkommer nog till detta…
