Nån gång på sjuttiotalet hörde jag för första gången Camille Saint-Saëns Saltarelle med O.D. i Stockholms konserthus. De hade varit på USA-turné i fem veckor och kom hem med en oerhört vältrimmad kör. Saint-Saëns satt som en smäck och jag fattade vad manskör handlade om. På Musikhögskolan fick jag för första gången sjunga Arnold Schönbergs Friede auf Erden och det var en upplevelse som gick utanpå allt annat.
I Buenos Aires hörde jag för första gången Aaron Coplands In the beginning. Det var Estudio Coral de Buenos Aires som sjöng under ledning av Carlos López Puccio och det var så fruktansvärt bra. Bra musik, spännande och meningsfull och en kör som var bland de allra bästa jag hört. Musiken slog till med sådan kraft att jag inte kunde röra mig. När bänkgrannarna skulle gå ut kunde jag inte resa mig. Det var en mental och fysisk kraft av sådan kaliber att den förmodligen förändrade mitt liv. Snacka om musikens makt. Det är tur att sånt här bara inträffar ungefär vart trettionde år, men jag ser redan fram mot nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar