Domkyrkan Kristi himmelfärds dag kl.11. Konfirmation. Kyrkan är fylld till brädden. Förväntansfulla mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar och kompisar. Vi är där i god tid för att få en plats där man kan se något. Det pratas och gås omkring. Barnvagnar rystes. Tvååringar springer och tjoar. Prick kl.11 ställer sig en präst i mittgången i kyrkan och ber oss att maka ihop oss i bänkarna så att fler ska få sittplats. Sen ställer sig två flickor bredvid altaret och spelar fiol. De spelar mycket bra. Men eftersom det inte var för deras skull de hundratals människorna kommit dit tar de ingen notis. Pratandet och promenerandet fortsätter medan musiken klingar svagt i kyrkan. Så är det klockringning och mässan börjar. Men fortfarande är det inte många som bryr sig. Pratet har visserligen en något lägre ljudnivå, men det pågår hela tiden. Också under psalmsången. Domkyrkans ungdomskör sjunger, sjunger bra, men vi som vill lyssna får anstränga oss för att höra. Konfirmanderna får resa sig och gå fram. Då ökar aktiviteten i folkmängden igen. Folk ilar fram och tillbaka för att fotografera. Konfirmandlärarna berättar för oss vad konfirmanderna fått med sig från undervisningen. De visar upp en sångbok med en ko på, kanske är det en ko(rs)symbol. Sen öppnar de en liten väska och beskriver innehållet. På väskan är det en bil. Kanske en symbol för bi(be)l, tänker jag.
Sen blir det nattvardsgång. Nu kan alla som vill resa sig och sträcka på sig och prata lite med dem som sitter längre bort. Några släntrar fram och får en oblat och/eller en klunk vin.
För mig är allt detta obegripligt. När jag går i kyrkan, vilket numera sker mycket sporadiskt, går jag för att delta. För att lyssna och uppleva. Jag kände mig rätt ensam
2 kommentarer:
Det ÄR så där det går till i Domkyrkan, ju fler människor desto fler incidenter eller vad man ska kalla det. Det är liksom ett samhälle i samhället.
Om du frågar mig anser jag det vara underbart. Och väsenskilt från den kyrka som jag fordomdags växte upp i. Stela tanter, med hattarna på, en mässande präst som förmanade och anklagade nästan kändes det som.
Barnen skulle vara tysta, man skulle vara "andaktigt". Inget är för mig mer andaktigt och gudsbejakande att vara i Linköpings Domkyrka. Det är liv, det är rörelse, det är som en del av stadens puls. Precis som en kyrka ska vara. Tycker jag.
När det är få människor i kyrkan - som i söndags på Bönsöndagen - småpratades det lite mellan varven. Man morsar på någon på väg till nattvarden, eller språkar lite med en främmande människa om ditt och ibland om datt.
Men visst var det tråkigt att inte höra Domkyrkans ungdomskör när de sjöng under nattvarden. Men tro mig, det gör inget när man står där och sjunger. Visst tänker man på det understundom, att "de" går miste om en upplevelse eller skönsång. Men om kyrkan innehåller 13 eller 700 personer så inbillar jag mig att i alla fall en person i kyrkorummet berörs och hör sången.
Det räcker.
Jag förstår din ståndpunkt och respekterar den. Fler mänskliga möten behövs och det är möjligt att detta är ett bra sätt som passar många. Men icke mig. Liksom mänskliga möten är en bristvara är tystnad och koncentration det också. Du kallar det andakt, jag kallar det koncentration och att lyssna och delta. Som musiker ställer jag inte upp på att vara bakgrund – kuliss – och blir därför också upprörd när andra utsätts för det. Kyrkan är som en del av stadens puls säger du. Javisst. Jag skulle vilja slippa stadens puls i kyrkan.
Skicka en kommentar