Om homofobi

Det är för mig fullkomligt obegripligt hur en välutbildad och därtill kristen riksdagsledamot kan ägna en stor del av sitt förtroendeuppdrag åt att sortera, trakassera och förfölja människor på grund av deras sexuella läggning. Yvonne Andersson har nu i åratal, i artikel efter artikel i Östgöta Correspondenten talat om för oss att hon inte tycker att homosexuella ska ha samma rättigheter som andra. Hon har propagerat för kärnfamiljen och använt sig själv och sin egen familj som idealbild, den perfekta mamman och hustrun – den perfekta familjen.

Genom sina obskyra ställningstaganden hamnar tyvärr Yvonne Andersson i rejält dåligt sällskap med rasister och främlingsfientliga som tycker om att sortera människor i vi och de – vi som är normala och har rätt – och de som är onormala och har fel. Dessutom hamnar hon i ytterligare dåligt sällskap (tillsammans med sin syster Chatrine Pålsson, även hon homofob och riksdagsledamot för Kristdemokraterna) med den lindrigt begåvade pingstpastorn Maria Hallman som med sin bok ”Homosexualitet är synd” sänkt den intellektuella till en nivå som förstås mer skadar henne själv och det samfund hon representerar.

Glädjande nog har det kommit mothugg såväl från debattörer med utländsk bakgrund som från representanter för RFSL och dessutom från en grupp moderata riksdagsledamöter. Nu saknas bara att vi andra som inte är politiskt aktiva och som inte tillhör någon utsatt minoritetsgrupp också, utan förbehåll, står upp för alla människors lika värde.

Det är sannolikt att det finns majoritet i Riksdagen för en könsneutral äktenskapslag. Låt oss hoppas att den snart går igenom så att det därmed är slut på det offentliga samhällets trakasserande av homosexuella. Jag skulle tro att världen blev mycket bättre om fru Andersson därefter ägnade sin intellektuella kapacitet åt något viktigare. Särskilt glädjande vore det förstås om de kristna samfunden, i synnerhet Pingstkyrkan, både i ord och handling visade att de förstått det kristna kärleksbudskapet.