Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Bengt Göransson (81) åter till heders!

Correns förslag idag till en koalitionsregering  är sannerligen en intressant tanke. Jag tror att svenska väljare i grunden är rejält trötta på den blockpolitik vi haft sedan urminnes tider. Det vore välgörande att låta väljarna verkligen rösta ideologiskt och inte taktiskt och det vore säkert oerhört nyttigt för socialdemokrater och moderater att regera ihop. Betänk att man då representerar två tredjedelar av Sveriges befolkning!

Correns osignerade artikel innehåller många bra förslag, men som vanligt, då det gäller kulturen räcker varken kunskapen eller fantasin till. Jonas Hassen Khemiri är förvisso en lysande författare och en god debattör. Men det räcker knappast. Och uppdraget är inte heller att höja kulturens status eller att stimulera unga till läsning. 

Kulturministern ska inte vara en utövande konstnär utan en visionär person med bred erfarenhet av olika slags kultur(er) och folkbildning. Man kan inte ha en representant för det ena eller andra skrået som minister, det är dömt att misslyckas. Kultur handlar inte heller om status och pengar eller läskunnighet. Kultur handlar om insikten att det är kulturen som ger oss de tankar som gör oss till människor. Människor som förmår att fatta kloka beslut och förmår att förändra välden till allas bästa. 

Den enda kulturminister genom åren som jag kan komma på som förstått detta är Bengt Göransson.

Klart vi spelar gratis – eller?

Idrottsklubbar i högre serier omsätter miljoner. De betalar löner till sina spelare och de tar in pengar från publik och sponsorer. Jag tror inte att ett damlag i allsvenskan har det särskilt fett, men varför i hela friden får de för sig att kulturlivet skulle ha det bättre ställt? Varför skulle vi med våra betydligt knappare resurser betala för att locka publik till en av deras matcher?

Tyvärr är det ofta så här.

Det kommer erbjudanden från restauranger, klubbar och arrangörer som erbjuder oss att spela eller sjunga gratis. För att inte tala om TV4 som kan ringa och be om lite körsång med två dagars varsel och erbjuda 0 kronor i gage. För att vi ska få marknadsföra oss. Och för att de ska få gratis underhållning.

Nedanstående är ett autentiskt exempel på en mejlväxling mellan mig och Linköpings allsvenska damfotbollslag. (Stavning, bruk av versaler och gemener samt meningsbyggnad är också autentisk.)

LFC:

Hej,

Jag jobbar som eventkoordinator kring matcherna och arrangemangen kring matcherna hos Linköpings Fotboll Club här i Linköping, där vi har ett fotbollslag i damallsvenskan. 

varför jag kontaktar dig är för att vi är intresserade över att göra något utöver det vanliga inför en hemmamatch nu i höst, då vi vill marknadsföra matchen lite extra. Jag har en liten ide om hur detta skulle kunna gå till om ni skulle vara intresserade av att spela inför och i halvtid på en match. Ni skulle också själva kunna marknadsföra någon konsert eller liknande som ni har framöver i form av tex. flygblad eller på något annat sätt.

Är öppen för vidare diskussion och förslag för detta och skulle väldigt gärna vilja att detta skulle kunna genomföras på något sätt.
Tack på förhand. 

Jag: 

Hej XX!
För att vara säker på vad du menar (eftersom vi arbetar med flera ensembler) vill jag veta om det är Linköpings Akademiska Orkester, eller den akademiska damkören Linnea du menar?

Är det en speciell hemmamatch du avser, så att det redan finns ett datum, eller är det någon av era hemmamatcher i största allmänhet?

Av dina formuleringar drar jag slutsatsen att du tänkt att vi ska framträda gratis, mot att vi får marknadsföra vår egen verksamhet. Är det rätt uppfattat?
Med vänliga hälsningar,
Hans Lundgren 

LFC:  
Hej,

Jag menar Linköpings Akademiska Orkester. Jag hade tänkt något i form av en marsch från stora torget genom stan och vidare bort till folkungavallen. Där man med plakat och musik skapar uppmärksamhet kring orkestern och på så sätt försöka att locka publik till matchen.

Jag har inte tänkt ut något speciellt datum vi vill ha er i såfall, utan det finns alternativa datum där ni kan planeras in i ett av dom när det passar er bäst.

Ja, du har uppfattat det rätt. Ni kan givetvis få göra något annat också. Men ingen ersättning i form av pengar kan tyvärr ges. 

Jag: 
Hej igen!
OK.
Linköpings Akademiska Orkester är en symfoniorkester. Den kan inte marschera. Den kan inte spela utomhus annat än om det finns en scen med tak och det är varmt väder. Den spelar inte gratis. 

(Men vi kan kanske byta – ni spelar för oss och vi spelar för er ;)

Det går alltså inte, jag beklagar.

Vänliga hälsningar,

Hans L

Därmed avstannade konversationen.

Om medmänsklighet...

Jag stod i kassakön på ICA-affären på Vasavägen. Framför mig stod en gammal man dubbelvikt över sin rullator. När det var hans tur nådde han inte ner till sin varukorg utan jag hjälpte honom att lägga upp varorna på bandet. Snabbt läste kassörskan av priset på ett drygt tiotal varor och meddelade resultat

– 210,50.

– Va!, sa manen medan han, utan rullator, med mycket besvär hasade fram till kassan.

– 210,50 upprepade kassörskan.

– Va! svarade mannen.

Den ganska unga kassörskan hade lite svårt att höja rösten tillräckligt, men vid det tredje försöket hörde mannen vad hon sa.

– Jag har bara 116 kr, sa han

– Då får vi ta bort lite, sa kassörskan.

– Va!, svarade farbrodern.

Innan de åter fått kontakt med varandra hade kön växt bakom mig och det stod säkert ett 10-tal personer bakom mig i kö. Då hörde jag mig själv säga:

– Jag betalar det som fattas.

Nu började den gamle plocka upp sina pengar. Det visade sig att det var mest enkronor och det tog kassörskan avsevärd tid att räkna ihop och att förmå kassamaskinen att ta emot en delbetalning.

Under tiden hade jag flyttat farbroderns rullator och han satte sig nu på den och betraktade sina varor. Över axlarna bar han en ryggsäck och jag frågade honom om jag skulle hjälpa honom med att få ner varorna i ryggsäcken. Han mumlade något som jag uppfattade som ett ja. Jag krängde av honom ryggsäcken medan jag samtidigt försökt göra alla moment med mitt kontokort och ICA-kort i kassamaskinen. När jag fyllt ryggsäcken och fått på den på den krumma ryggen öppnade jag dörren för att hjälpa den gamle ut och se till att han inte störtade nerför trappan utan hamnade på rampen ner från affären. Samtidigt brottades jag med de två olika korten och koderna som kassan behövde och försökte få ner mina egna varor i en plastkasse.

Kön bakom mig stod tålmodigt tyst, utan att yttra ett ord.

Kassörskan sa:

– Tack för hjälpen.

På vägen hem funderade jag över hur mitt liv kommer att se ut när jag är i mannens ålder. Det är inte alltför avlägset.

Vad är ett medelsnitt?

Medelsnitt är ett kul ord, men det tillför knappast språket något. SvD borde skärpa sig.

Monica Zetterlund

Edda

Monica

Det är lite lurigt med förväntningar. Nu kommer snart filmen om Monica Zetterlund. Jag läser en intervju med huvudrollsinnehavaren Edda Magnason. Där nämner hon sina favoriter ur Monica Zetterlunds repertoar och visst, trots att hon väl är sådär en 35 år yngre än jag, sammanfaller de med mina. Det är inte så konstigt, Monicas inspelningar är sedan länge klassiska och vi är förstås inte ensamma, Edda och jag, om att höra storheten i sånger som "Monicas vals/Waltz for Debby", "Den sista jäntan" eller "Sakta vi gå genom stan". Magnason lär vara en utsökt musiker och sångare så nu återstår att se hur hon klarar sig som skådespelare. Jag är skeptisk – av synnerligen irrationella skäl, det medgives. Jag såg i rollistan att Zetterlunds man under nära tio år, basisten Sture Åkerberg, spelas av Sverrir Gudnason. Gudnason gestaltade nyligen en annan av mina idoler på film, nämligen Hugo Alfvén och – för att låna ett yttrande av den elake recensenten Wilhelm Peterson-Berger – "det borde han inte ha gjort". Det blev en riktig kalkon. Nåja, jag är inte långsint och Gudnasons kvaliteter som jazzbasist kanske vida överstiger de som tonsättare. Och Edda Magnason kanske är en formidabel skådespelare.
Filmen "Monica Z" har premiär den 13 september. Se en scen här:

Replik till Daniel Sjöstedt, Corren 29 juli 2013

Bästa Daniel!

Jag respekterar i hög grad ditt resonemang och kanske jag också beundrar din ståndpunkt och hållning, men när du skriver att "nästan allt som du tror är nödvändigt i själva verket bara är distraktioner" ställer jag mig mycket undrande och jag menar att din generalisering är helt fel.

Det finns i mitt kök många saker som bara används mycket sällan, kanske bara en gång om året. Men när de tas fram är de långt ifrån distraktioner. I stället är de en källa till glädje, njutning, eftertanke, historia och reflektioner över livet.

När jag någon gång serverar en dessert på de över 100-åriga tallrikarna som kommer från min morfars släktgård Hvalsta i Sörmland väcks minnen om tidigare släktled och minnen om barndom. Deras vackra mönster får mig att reflektera över uråldrig hantverkstradition och hantverksteknik, och över vad de kan ha betytt för den strävsamma bondefamilj som införskaffade dem. Dessutom kan jag då passa på att betrakta porträttet av min morfars mor, målat av en av hennes svärsöner, som hänger över "tusenlådorsskåpet" även det tillverkat av en av hennes svärsöner.

När jag, kanske en gång om året, serverar en vällagrad vintage Port i spetsglasen med fasetter från min farmors hem lyfts bouqueten till avsevärt högre höjder än de som nås i vardagsglasen från Åhléns.

När jag ska göra Gremolata till min Ossobuco gläds jag åt, och njuter av, att få riva långa vackra strimlor av citronskalet med min zester som alltid ligger parat i tredje lådan. Och när jag ska meta upp de smaskiga oliverna från Kalamata tar jag fram både min olivsked med ett litet hål som gör att spadet inte följer med och min olivurkärnare som fiffigt pillar ut kärnan ur oliverna. Dessa sällan använda verktyg gör mig glad och inte det minsta distraherad – snarare koncentrerad.

Detta är bara några exempel på enkla ting som används mycket sällan, men som är viktiga för mig. Om jag skulle leva med ett kök med bara de grejer som använts de senaste tre månaderna skulle mitt liv kännas torftigt, matlagningen bli synnerligen frugal och måltiderna skulle reduceras till födointag och inte vara de högtidsstunder av umgänge och samtal som de bör vara.

Så kan det också vara – precis tvärt om!

Mello för mig

Erik Wallsten på Corren har gjort det omöjliga, det som borde vara varje journalists uppdrag – och kanske är varje journalists dröm. Med aldrig sviktande stilsäkerhet, en stor portion humor och en ständig entusiasm – och ofta en rejäl dos sarkasm – har han levererat texter om ett ämne som egentligen inte intresserar mig ett dugg, men som jag ändå läser med stort intresse.

Melodifestivalen – eller Mello som jag nu lärt mig att det heter – intresserar mig lika lite som börssidorna, men ändå läser jag vartenda ord som Erik skriver om denna pseudohändelse. Det skulle aldrig falla mig in att se programmet i tv. Jag tror nämligen inte att det kan vara bättre än Wallstens beskrivning av det. Så jag nöjer mig med det skrivna ordet och gläds åt att det finns journalister som kan fängsla en läsare. Oavsett ämne.

Smaklösa tomater?

Så här års är det nästan omöjligt att hitta tomater med smak. Efter mycket forskning har jag kommit fram till att det bara finns två alternativ. 
1. De små tomaterna som heter Romantica smakar utsökt om man äter dem rumstempererade.
2. Burktomater av kvalitet som heter Mutti är en god ersättning för färska tomater. De finns både hela, krossade och passerade.

Dessvärre är ingen av produkterna ekologisk.


Bara så ni vet.

Oväntad uppskattning

Det var en tidig eftermiddag. När jag kom till kassan i min vanliga mataffär var det inte riktigt som det brukar. Mannen före mig fick hjälp av en kvinna i personalen att lägga upp sina varor på bandet. Jag trodde vid första anblicken att han bara var gammal och svag eller hade någon funktionsnedsättning tills jag upptäckte att funktionsnedsättningen bestod i att han var kraftigt berusad. Han var i min ålder och såg inte särskilt nedgången ut – men han var skitfull.

Han talade osammanhängande med kassörskan och hade stora problem med att fiska upp pengar ur en plånbok som var späckad med femhundringar. När han väl betalat hade han glömt att köpa cigaretter och hela proceduren fick tas om. Det hela tog lång tid kan man säga. Jag hade inte så bråttom och kunde lugnt stå och iaktta kassörskans försök att få upp tempot och den berusades försök att hantera växelmynten och plånboken. Medan han ännu fumlade med plånboken hade kassörskan lämnat sin stol och packat hans varor åt honom.

Plötsligt vänder han sig mot mig och granskar mig och utbrister med hög och klar stämma:
– Här står en kulturarbetare – det är människor som jag högaktar.

Jag blev minst sagt överrumplad och tror att jag mumlade något slags tack. När jag släpade hem mina kassar fick jag anledning att återigen fundera över en av de lärdomar livet gett mig: En människas yttre säger oftast ingenting om hennes inre.