Men Apple, men Apple, varför har du övergivit mig?

Vi har samarbetat väl i snart 30 år, men nu börjar vår vänskap att prövas. 

Du verkar inte förstå att jag faktiskt blir äldre och äldre och det känns som om du tänker överge mig. Medan jag blir äldre överger du mig för yngre personer. Det skulle vara mer sympatiskt om du ansträngde dig lite för att behålla dina gamla vänner.

Jag har väl haft ett 10-tal Appledatorer sedan den första Macintosh 512k. Min nuvarande MacBook Pro köpte jag i våras. Det är en utmärkt dator och gör och kan allt det jag behöver, men jag får allt svårare att förstå och hantera allt som är runt omkring, som inställningar av Mail, iCloud, Bilder, AppleTV, skärmar, nätverk, backup, m.m. Nu senast är det Apple Music.

Det är väl inte så att jag inte förstår eller klarar av det, men sättet som det presenteras på gör att jag tröttnar och längtar tillbaka till traditionell katederpedagogik i stället för dagens flashiga marknadsföring. Jag tänkte att jag skulle titta på Apple Music och se om det är nåt för mig. Jag är ju ändå professionell musiker och tjänsten borde intressera mig. Så jag går till Apples webbplats, Apple (Sverige), och klickar på Music. Där möts jag av ett långt, ”tuggit” säljsnack. Vit tunn text mot svartvita bilder, som mina ögon inte har helt lätt att läsa. Men jag läser:  

”Vi vill ge dig mer musik än någonsin tidigare med tillgång till miljontals låtar för bara 99 kr i månaden eller 149 kr för hela familjen. Vi vill ge dig personliga rekommendationer från personer som verkligen kan och älskar musik. Vi vill fördjupa kopplingen mellan artister och fans. Och vi vill skapa en helt ny typ av radio med en global station som sänder dygnet runt. Apple Music är allt det här. Och det är bara början.” 

Jag bläddrar förbi lite mer säljsnack för att hitta instruktioner om hur jag ska göra. Då kommer: 

”Upptäck. All musik du redan har. Och någonsin skulle vilja ha.” 

”Vårt entusiastiska expertteam finns på plats för att hjälpa dig hitta ny musik att älska. Lyssna på rekommendationer som handplockats särskilt för dig, eller upptäck allt de hittar som är nytt och intressant i musikvärlden.”

Ju mer jag bläddrar desto mer börjar jag förstå att det här inte är för mig. Det radas upp artister och låttitlar som jag aldrig hört talas om.

”Alla gillar att hitta ny musik. När du talar om för oss vilka genrer och band du gillar ger vi dig fler förslag från våra experter som kan och älskar musik. De letar ständigt efter nya artister, på de största konserterna och de minsta klubbarna, och skapar spellistor som ger dig känslan av att de kommer från en vän som vet exakt vad du vill höra.”

Jag förstår nu att Apple Music inte riktar sig till mig.

”Det är killen som går på varje psychobilly-konsert. Tjejen som är besatt av punkens historia. Människor som har gjort sin kärlek till musiken till ett livsverk. Varje låt som våra experter föreslår är ett resultat av oändligt många timmars lyssnande i jakten på exakt rätt sound och förståelsen av kopplingarna mellan artister, låtar och scener. När vi sätter ihop den där nya chillwave-spellistan vill vi att den ska vara exakt det du letat efter. Utan att du ens visste det.”

Men sluta nu! Hela presentationen åtföljs av rörliga bilder som far fram och tillbaka över skärmen. Plötsligt rullar det in olika stora röda cirklar från höger och vänster. I varje cirkel står ett namn och jag försöker hitta Arvo Pärt, Eric Whitaker, Peter Mattei och Bach. Men ingen av dessa syns till. Faktum är att jag inte ser ett enda namn som jag hört talas om!

”Det är skillnad på musik och musik. Apple Musics experter finkammar varje hörn av musikvärlden för att ge våra medlemmar musik som är värd att lyssna på. Det är inte bara bandet som är på gång. Det är bandet som står på tröskeln till det verkligt stora genombrottet. Det är inte bara den senaste videon. Det är en alternativ version som du bara måste se. Och det handlar inte bara om topplistorna. Det är populära låtar och videor från genrer du är intresserad av. Det är musiken som verkligen betyder något.”

Suck! Så småningom tar det slut. Jag försöker slappna av. Det var ändå en god vän, 10 år yngre än jag, som sa att jag skulle prova Apple Music och där upptäcka fina inspelningar av barockmusik. Och Mozart och Schubert. Han sa också att gränssnittet var mycket bättre än Spotifys. Men det verkar inte vara nåt som Apple vill informera mig om. 

När jag kommit till slutet av Apples presentation (Citaten ovan är bara ett urval!) vet jag fortfarande inte hur jag kommer åt tjänsten, som jag visserligen blivit allt mer ointresserad av. Jag backar och upptäcker att jag i hela informationsflödet missat att det finns en huvudmeny i överkanten. Jag klickar på ”Pröva nu”.
Där får jag veta att jag ska ansluta till iTunes.

iTunes är en app som från början var en ren musik-app där man hanterade den musik man hade i datorn. Sedan dess har man fyllt på den med försäljning av externa appar, hyrfilmer, hantering av synkningen med telefonen, iCloud och allt möjligt. Nu börjar det likna en diversehandel, typ nordafrikansk marknad. Behöver jag säga att jag tycker iTunes är svåröverskådligt och svårhanterat? Nu har man alltså klämt in Apple Music där också. OK‽

När jag öppnar iTunes ser jag inte Apple Music, men efter lite letande hittar jag fliken ”För dig” (!). När jag klickar på den kommer jag till Apple Music. Jaha – det var ju logiskt. Jag klickar vidare på ”Påbörja 3-månaders gratisperiod”. 

Så Apple, vår 30-åriga relation knakar i fogarna. Om ni inte kan informera om kommande nyheter eller finesser så att det når fram till mig (rent intellektuellt) och så att jag förstår hur jag ska installera och använda det så har ditt liv inte gett dig tillräcklig erfarenhet och kunskap. 

Kom ihåg att din vänkrets numera inte längre består enbart av 30-åringar utan även av 60-, 70, och 80-åringar. 

Fattaru?

Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella?

Jag har inte lyssnat på alla årets sommarpratare – långt ifrån. Men när jag lyssnat har det slagit mig vilken oerhört likriktad och lättviktig musik som spelas. Oavsett vem som talat, hur allvarligt ämnet än har varit så strömmar det ut mainstream-pop, lite etno, lite jazz och lite visa.

Den västerländska konstmusiken lyser med sin frånvaro. När jag går igenom spellistorna ser man några få undantag, Alexander Ekman, Syster Karin, Marianne Mörck och Aschwitzöverlevaren Heidi Fried. Kanske någon mer som jag tappat bort. Vad beror det på?

Men var finns den nutida konstmusiken? Var finns klassikerna? Är det okunskap eller ovilja? Eller är det urvalet sommarpratare som är mainstream? Jag har svårt att tro det och jag har inte uppfattat det så. Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella? 

En liten Bach-invention, en Schubertromans, några uppfriskande kluster av Schönberg eller Alban Berg eller varför inte ett körstycke av Anders Hillborg?

Det sänds ju ändå i P1.

Om nybyggnation i Linköpings känsliga miljöer

Jag vill att Linköping ska vara en attraktiv stad att bo i, både för oss som redan gör det, och för dem som flyttar hit. För dessa ska vi erbjuda en stad som på många sätt är attraktiv att bo i och det är en oerhört komplex uppgift. Här ryms frågor som skolor och barnomsorg, kommunikationer, bostäder, arbetsmarknad, etc. Som universitetsstad måste Linköping vara attraktivt för unga människor och vi vill också att de ska stanna kvar och fortsätta att arbeta och trivas här. Därför krävs också ett stort, men framför allt brett kulturliv.

För att kunna utveckla staden måste vi först reflektera över vad Linköping är för stad.

Alla städer är olika och har olika förutsättningar. Linköping är en medeltida stad, med allt vad det innebär. Den har vuxit långsamt och lite oregelbundet genom århundradena. Branden år 1700 satte tydliga spår på många sätt. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet kom den stora expansionen och staden växte när Vasastaden, läroverket (Katedralskolan), Folkungaskolan,  etc. tillkom, samt de byggnader som vi i dag kanske ser som ”riktiga” stadsbyggnader, till skillnad från småhusen på Hunnebergsgatan och Ågatan m.m. Bland annat var det också en del imposanta byggnader vid Stora torget och längs S:t Larsgatan. Den flitige Axel Brunskog gjorde stora avtryck med sina många vackra bostadshus.

Vad är attraktivt?

Linköping växer, ska växa och bör växa. Men jag är övertygad om att just den nuvarande karaktären på stadskärnan utgör en av stadens absolut största attraktioner. Vi måste hitta ett sätt att utvidga staden utan att samtidigt begå våld på den attraktionen. Gör vi inte det kan det få motsatt effekt och staden kommer i stället att uppfattas som förfulad och ”sönderbyggd” och dess attraktion på inflyttande och turister försvinner. Det är en besvärlig balansgång.

Linköpings absoluta medelpunkt är Domkyrkan och slottet. Det är den äldsta och mest känsliga bebyggelsen och den är av riksintresse. Till denna miljö hör Konsistoriehuset, Biskopsgården, Sysslomansgården, Gymnastikhuset, Krogen Amerika och Stenhusgården. Dessutom förstås Domkyrkoparken, med församlingshemmet och Stadshuset, Gamla domprostgården, samt Slottsträdgården, borggården, slottsparken, det s.k. Annexet och Storgatans gamla sträckning. Den här miljön måste på alla sätt skyddas från nybebyggelse som på olika sätt kan förfula området, göra det instängt, eller öka fordonstrafiken i området.

Parkeringshus utgör ingen attraktion, annat än för den som behöver parkera bilen. För de allra flesta förfular de stadsbilden. Den bästa lösningen är förstås att gräva ner parkeringsplatserna. Lägg underjordiska p-hus på p-platsen framför Katedralskolan, under Folkungaskolans gård och under den enorma gräsytan framför landstadshuset. Dessutom bör de befintliga p-husen vid Kungsgatan och Hamngatan grävas ner så att tomterna istället kan bebyggas med bostäder.

Alla förändringar har väckt debatt. 

Ända sedan staden på allvar började moderniseras på 1600-talet och efter branden 1700 har förändringar väckt förståelig oro och protest. Människor är förändringsobenägna så länge de är dåligt informerade eller inte fått medverka i besluten. Och det får faktiskt politikerna förstå och ta till sig.

Minns John O Nilssons palatsbygge på 1890-talet, rivningen av Pihlens backe, bygget av Folkets hus i Museiparken, etc.

Storgatan mot väster. Pilens backe till vänster, borggården till höger.

Jag tror att ordet ”förtätning” skrämmer många människor, i synnerhet när grönområden hotas. I tidigare debatter hävdades att Engelska skolans (seminariets) gräsplan och Sandrinoparken inte utnyttjades, vilket vi som bor i närheten vet var ett felaktigt, för att inte säga lögnaktigt, påstående. Nu reser sig där gigantiska huskroppar som exempel på ett mycket misslyckat förtätande.

Förtätningen 

Bygg gärna på de befintliga husen i staden med en våning. Inred vindarna. Bygg nytt runt stadskärnan. Bygg parkeringar under jord. Fortsätt den nuvarande expansionen vid Slöjdgatan på andra sidan Industrigatan, i Steninge, Kallerstad och Tannefors.

Skönhetsråd

Linköping är i stort behov av ett ”skönhetsråd”. Jag tror att acceptansen för nybyggnader skulle öka väsentligt om man visste att kunniga konst- och kulturintresserade personer fått delta i beslutsprocesserna. 

Då hade vi kanske sluppit groteska byggnader som Tornet, det nya Handelsbankshuset och den nya fasaden på Åhlénshuset. 

Det har byggts många vackra hus, inte minst Botryggs hus på Bantorget och Engelbrektsgatan, det nya huset på Birgittagatan (Som dock ”råkade” hamna för nära grannhuset!), kvarteret vid von Dufva, m.fl. Av den lite äldre sentida bebyggelsen är ju Aspen, delar av Hunnebergsgatan och nedre delen av Kungsgatan mycket lyckade.

Politikernas agerande

Jag kan förstå att man som beslutsfattande politiker blir besviken när ens beslut kritiseras, men jag kan inte förstå att man verkar oförberedd och omedgörlig när det sker. När Statens fastighetsverk kritiserar ett beslut skriver Elias Aguirre, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i en insändare ”vi kommer att ta strid”. Aguirre skriver vidare ”Detaljplanen antogs av en enig samhällsbyggnadsnämnd”. So what? Ett beslut går väl att ändra?

Jag tycker nog att en politiker bör vara mer ödmjuk än så inför sitt uppdrag, ett uppdrag som är att förvalta medborgarnas åsikter och skattepengar. Dessutom bör man vara lyhörd och beredd att ompröva sina egna åsikter och sina beslut. När det kommer synpunkter från en statlig myndighet bör det tas på allvar och man bör förstås lyssna noga och inte instinktivt bemöta det med konfrontation (”ta strid”).

Mari Hultgren, ledamot av samhällsbyggnadsnämnden, skriver på Facebook ”Det finns en växande grupp Linköpingsbor som inte nödvändigtvis är infödda, ungdomar, studenter, inflyttade som alla undrar varför det inte sker någon utveckling på bostadsfronten eller varför i all världen vi måste hålla kvar Linköpings stadsutveckling på samma utvecklingsnivå som tidigt 1900-tal.” och det vore förstås intressant att veta vilket underlag hon har för ett sådant påstående.  

Sammanfattningsvis tror jag att många inser att staden växer och att vi måste hantera det och det är förstås politikernas uppgift. Man bedriver ett ambitiöst utvecklingsarbete, men borde kanske fundera mer över dialogen med medborgarna. Den skrift som man gett ut, ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad”, är snygg och mångordig, men alldeles för abstrakt för att det ska gå att ta till sig innehållet. Jag har faktiskt svårt att tro att den är skriven för allmänheten och svårt att se att den skulle uppmuntra till ”ett gemensamt ansvar” som det står i förordet.

Kanske måste man också högre grad studera historien. 

F.d. Sandrinoparken. (Aug. 2015)