Ovälkommet besök

En av Rembrandts teckningar.

Min kropp är inte längre min
om morgonen
Den tillhör en äldre man
vars bekantskap jag nyligen gjort

Vid middagstid lämnar han mig
och säger:
– Jag kommer tillbaka i morgon

Innan jag hinner protestera
är han försvunnen

Fåfängt försök att köpa en Ipad

Det är svårt att läsa sms, mail och message på mobilen och även i datorn tyvärr. Besökte därför stadens Mac-butik för att titta på en Ipad air 2, som jag läst lite om på nätet. 

Efter att jag pillat lite på ett demonstrationex märker jag att jag varken kan komma åt mailprogrammet, sms eller meddelanden. Jag går då och hämtar Försäljare 1, en blek allvarlig yngling med snirklig text tatuerad på båda underarmarna. Jag är på väg att fråga om det är delar av användarmanualen, men hejdar mig. Det kan möjligen vara hela manualen och hans allvarliga ansikte får mig att tro att han kanske inte är upplagd för skämt. Så jag säger:

– Jag ser lite dåligt så jag behöver en platta där jag kan förstora texten på sms och meddelanden. Kan du logga in på Meddelanden så att jag får ser hur texten ser ut?

Försäljare 1:  Nej, jag har inget lösenord. Man kan förstora texten precis som på telefonen. Det går att ställa in.

Jag: Jo jag förstår det, men jag skulle vilja se det. Det står ju ett användarnamn där så det måste finnas ett lösenord. Kan du försöka fixa det?

Försäljare 1:  Nej, det finns inget lösenord. (Han trummar lite nervöst på skärmen och jag undrar om han ljuger för mig och i så fall varför.)

Jag:  Kan du fråga nån kollega, det måste ju finnas ett lösenord? (En kollega passerar.)

Försäljare 1:  Har du lösenord till den här?

Försäljare 2:  Javisst! (Knappeliknappettiknapp.)

Försäljare 1:  (Han fortsätter med trummandet som för att skynda på processen, men inget händer.) Nej det går ändå inte – för det här är en demoversion.

Jag:  Okey, men nu är det så här att skälet till att jag vill se hur det ser ut är att jag ser förbenat dåligt och bara om jag kan förstora texten tillräckligt mycket kommer jag att överväga att köpa en sån här pryl av dig.

Försäljare 1: Jomen det går bra att förstora!

Jag:  Ja, men jag vill se det. Det är bara jag som kan avgöra om det är tillräckligt.

Försäljare 1:  Ja, men jag kan inte komma in i den här för det är en demoversion.

Jag (otåligt):  Men det här är en datorbutik. Det måste väl i all sin dar finnas någon annan maskin som du kan komma in i och demonstrera funktionerna?

Försäljare 1:  Nej, det gör det inte. (Han tvekar lite och jag är säker på att han inte vet vad han talar om.)

Jag (nu tämligen förbannad och ganska säker på att han antingen ljuger eller inte vågar erkänna att han inte vet):

OK, då får jag väl vända mig till något annat företag som kanske är lite mer kundorienterat! Vem är det förresten som är chef här?

Försäljare 1: Det är Andreas, men han är sjuk. Men Försäljare 2 är tillfällig chef.

Jag:  OK, då går vi och pratar med honom.

(Vi uppsöker Försäljare 2.)

Försäljare 2:  Vad är problemet?

Jag (försöker låta bli att dra alla detaljer om mina ögon och gula fläcken, men talar långsamt och tydligt):  

Problemet är att min syn försämras gradvis varje månad och det är obotligt och att jag behöver ett hjälpmedel för att kunna läsa sms och meddelanden. Och om jag ska handla en Ipad här så vill jag veta säkert att den uppfyller de krav jag har, men eftersom det inte går att komma in i den här paddan så att jag kan se hur texten ser ut så får jag väl gå någon annanstans där de är mer tillmötesgående!

Försäljare 2 reagerar inte det minsta på vad jag sagt utan tittar bara frågande på Försäljare 1.

Försäljare 1:  Ja, det går inte att komma in i den här för det är en demoversion. (Nu har han upprepat sitt ”demoversion” säkert tio gånger och jag börjar undra vad det är för fel på personalen i den här butiken.)

Försäljare 2:  Men du kan väl ta en Ipad i Kalles låda.

Försäljare 1:  Finns det där?

Försäljare 2:  Ja det är klart.

Försäljare 1 masar sig iväg och efter ett tag och diverse knappeliknappettiknapp kan han visa mig hur paddan hanterar meddelanden. Tyvärr är jag vid det här laget så arg och besviken att jag inte kan ta till mig informationen. Men jag får i alla fall en känsla av att paddan kan vara bra för mig. Men jag kommer förstås aldrig att köpa den i den här affären.

Av någon anledning känner jag mig förödmjukad. Jag har inte fått ett leende. Inte ett uns av bekräftelse. Jag hade förväntat mig av den tillfällige chefen åtminstone en gnutta förståelse typ ”Det verkar jobbigt, men vi ska säkert kunna hjälpa dig.” Jag hade förväntat mig att Försäljare 1 skulle be om ursäkt för att han inte redan från början bad sin chef om hjälp utan i stället ljög för mig. Nu står de där som tafatta fån och det slutar med att det är jag som säger: ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp, men ni förstår nog inte riktigt …”

Jag ångrar mig omedelbart. Jag har mött två personer som är direkt olämpliga för sitt jobb, som saknar varje tillstymmelse till inlevelseförmåga och all talang att sälja det de är satta att sälja.

Jag befinner mig i en värld som är väsensskild från den jag själv lever i. Alla mina fördomar blir bekräftade. Datatekniker har suttit inlåsta hela sitt liv i mörka rum och spelat dataspel. Deras värld är pixlar och bytes, medan min är känslor och kommunikation. De har aldrig mött människor i verkligheten och de har aldrig läst en bok. Då blir det så här.

Jag har förstås fel, men jag tror Apple skulle vinna på att ge sina försäljare åtminstone några timmars utbildning i hur man bemöter människor. Och hur man säljer en Ipad.

––––

Tilläggas kan, att jag har handlat i den här butiken många gånger. Jag har köpt datorer och tillbehör och det har aldrig varit samma personer bakom disken. Och det har alltid varit lite si och så med bemötandet, men detta tog priset.

Talkshow 21 oktober!

Missa inte:

Förbannad pensionär. Ett år har gått.

Jag brukar säga om min far, att han blev snällare sen han gått i pension. Jag menar inte att han någonsin var en elak person, men det sista decenniet av sitt yrkesliv hade han klättrat så långt på karriärstegen som han kunde och hamnat i en chefsposition som han nog inte kunde hantera.

Det brukar kallas Peters princip. Att man befordras till sin kompetensnivå och därefter till sin inkompetensnivå.

Pappa var ingen bra chef. Jo på många sätt var han det, men han klarade inte av att hantera konflikter med personalen och det gjorde att han kände sig otillräcklig och mådde dåligt och det drabbade hans närmaste omgivning.

När han gått i pension var han åter glad och förnöjsam och orkade med sitt liv på ett helt annat sätt. I 25 år till. Han blev 91 år.

För mig var det tvärtom. Nej inte riktigt. Jag blev inte elak – men arg.

Plötsligt får man lite mer tid. Lite mer tid att känna och tänka efter och upptäcka saker. Saker att reta sig på.

Jag upptäckte att jag hade ont i ett knä. Det gjorde förbannat ont och det gjorde mig rejält arg! Istället för att ta de där långa promenaderna med hunden som var inplanerade blev jag sittande. Artrosen i knät hindrade mig från att gå och jag behövde gå för att bli av med artrosen och för att inte bli ännu fetare. I stället blev jag sittande, fetare och förbannad!

Jag upptäckte också att jag började se sämre. Jag ska inte dra hela sjukdomshistorien men efter ett år fick jag en diagnos: Torr åldersförändring i gula fläcken! Smaka på det: Torr åldersförändring i gula fläcken! Va? Cellerna i gula fläcken hade börjat lägga av – en efter en. Bara så där.

Jag blev skitförbannad!

Plötsligt kunde jag inte läsa tidningen utan att ha en 100-wattslampa 15 centimeter från tidningssidan. Jag kunde inte hälla upp ett glas vatten för jag såg inte vattenytan förrän den befann sig på bordet. När jag skulle välja station på displayen på pendeltåget såg jag plötsligt inte vad det stod. Jag var tvunget att be nån om hjälp så att jag inte köpte biljett till Åtvidaberg!

Jag kunde inte läsa eftertexterna på bio.

Jag kände inte igen mina vänner när jag mötte dem på stan utan jag var tvungen att gå omkring och småle fånigt och hälsa lite nonchalant till höger och vänster på kreti och pleti eftersom det ju faktiskt kunde vara nån som jag kände. Och hela tiden var jag skitförbannad!

Jag var skitförbannad på min optiker, på min ögonläkare, på alla layout-nissar som inte kunde välja typsnitt och textstorlek så att det gick att läsa. På alla datatekniker och ingenjörer som inte tillverkar skärmar och displayer med tillräcklig kontrast. På alla som trycker text på matvaruförpackningar med 3 punkters stil så att inte ens världens största förstoringsglas hjälper utan man måste fotografera av det och lägga in bilden i datorn och blåsa upp det på sin 40-tumsskärm. Först då upptäcker man att man köpt mejram i stället för timjan! Guldtext på grön bakgrund! Tre punkter! Kondenserad text! Helvete vad arg jag var!

Men datorn är bästa polarn. Jag kan förstora mitt word-dokument till 200 % och skriva med 16 punkter. Det är ju bra. De flesta webbsidor går att förstora, men för att läsa programmenyerna får man ta till förstoringsglaset. Och noter kan jag skriva på storskärmen, inga problem.

Förra helgen dirigerade jag kör och orkester i Uppsala. Första gången på nästan ett år. Alla noter var preparerade i förväg. Uppförstorade till max. Alla anteckningar i rött och blått. Alla taktsiffror uppförstorade, etc. Det gick riktigt bra! Och häromdan var det sex timmars rep med ny kör. Samma sak – preparerade noter. Det var roligt!

Jag var inte ett dugg förbannad.

Man anpassar sig – lite grand. Och vänjer sig – kanske. Det blir nog bra det här.

Sverigevänner den 6 september 2015

Nu har äntligen medmänskligheten och humaniteten fått ett ansikte. Denna dag har vi sluppit beskåda rasismens och fascismens fula tryne. I dag har vi sluppit politikernas famlande svar och brist på framtidstro. I dag lever hoppet om ett medmänskligt och solidariskt samhälle. I dag har vi översköljts av goda ord och tankar som ger oss hopp om ett humant land där vi ser alla människor som människor. Det har varit en stor dag. Låt oss hoppas att alla dagar blir lika stora.

Låt oss visa i handling att vi inte vill se de reaktionära bakåtsträvarna i riksdagen eller kommunerna. De historielösa, okunniga som kallar sig Sverigevänner. De som inte vet vad kultur är. De som inte känner igen människovärde bakom hudfärg, religion eller språk. De som inte känner vår historia av medmänsklighet. De som inte har förstått demokratins väsen. De som inte förstår att ett samhälle byggs av solidaritet och omvårdnad om varandra oavsett ursprung. Låt oss en gång för alla visa dem vad kärlek är. Låt oss visa dem hur det goda samhället ser ut. Det goda samhället som rymmer alla, där vi jobbar med varandra – inte mot, där vi inte gör skillnad på folk och folk. Måtte detta vara ett uppvaknandets dag då vi klär av dem deras vanföreställningar och lär dem vad Sverigevän verkligen betyder.

Tack alla journalister, kulturarbetare, kapitalister, arbetare och alla helt vanliga människor som i dag har visat att vi är mångfalt fler, att vi är starkare. Tack för att ni äntligen lyft på locket och visat hur Sverige egentligen vill och kan vara.

Tack alla politiker som nu vet vilken uppgift ni har. Nu vet ni vilket mandat ni fått av Sveriges folk. Ett mandat att öppna vårt samhälle för dem som är i nöd. Att välkomna dessa människor. Att se att de är individer med erfarenheter och kunskap som kan vara till gagn för världen. Se kunskaperna hos den syriske mannen. Se den somaliska kvinnans erfarenhet. Se varje individ och upptäck en ny värld. En värld som också är vår värld. Se varje människa som söker skydd i vårt land som en möjlighet till en bättre framtid för oss alla, inte som en belastning.

I dag är den dag då Sverige står enat och berett att göra en insats igen. Som vi gjorde då vi tog emot Finlands barn, då vi tog emot koncentrationslägrens judar under andra världskriget, flyktingarna från Ungern och flyktingarna från Balkan. I dag har ni politiker fått vårt mandat att arbeta i samma anda.

Ni har vårt mandat att visa vem det är som är Sverigevän.