Fåfängt försök att köpa en Ipad

Det är svårt att läsa sms, mail och message på mobilen och även i datorn tyvärr. Besökte därför stadens Mac-butik för att titta på en Ipad air 2, som jag läst lite om på nätet. 

Efter att jag pillat lite på ett demonstrationex märker jag att jag varken kan komma åt mailprogrammet, sms eller meddelanden. Jag går då och hämtar Försäljare 1, en blek allvarlig yngling med snirklig text tatuerad på båda underarmarna. Jag är på väg att fråga om det är delar av användarmanualen, men hejdar mig. Det kan möjligen vara hela manualen och hans allvarliga ansikte får mig att tro att han kanske inte är upplagd för skämt. Så jag säger:

– Jag ser lite dåligt så jag behöver en platta där jag kan förstora texten på sms och meddelanden. Kan du logga in på Meddelanden så att jag får ser hur texten ser ut?

Försäljare 1:  Nej, jag har inget lösenord. Man kan förstora texten precis som på telefonen. Det går att ställa in.

Jag: Jo jag förstår det, men jag skulle vilja se det. Det står ju ett användarnamn där så det måste finnas ett lösenord. Kan du försöka fixa det?

Försäljare 1:  Nej, det finns inget lösenord. (Han trummar lite nervöst på skärmen och jag undrar om han ljuger för mig och i så fall varför.)

Jag:  Kan du fråga nån kollega, det måste ju finnas ett lösenord? (En kollega passerar.)

Försäljare 1:  Har du lösenord till den här?

Försäljare 2:  Javisst! (Knappeliknappettiknapp.)

Försäljare 1:  (Han fortsätter med trummandet som för att skynda på processen, men inget händer.) Nej det går ändå inte – för det här är en demoversion.

Jag:  Okey, men nu är det så här att skälet till att jag vill se hur det ser ut är att jag ser förbenat dåligt och bara om jag kan förstora texten tillräckligt mycket kommer jag att överväga att köpa en sån här pryl av dig.

Försäljare 1: Jomen det går bra att förstora!

Jag:  Ja, men jag vill se det. Det är bara jag som kan avgöra om det är tillräckligt.

Försäljare 1:  Ja, men jag kan inte komma in i den här för det är en demoversion.

Jag (otåligt):  Men det här är en datorbutik. Det måste väl i all sin dar finnas någon annan maskin som du kan komma in i och demonstrera funktionerna?

Försäljare 1:  Nej, det gör det inte. (Han tvekar lite och jag är säker på att han inte vet vad han talar om.)

Jag (nu tämligen förbannad och ganska säker på att han antingen ljuger eller inte vågar erkänna att han inte vet):

OK, då får jag väl vända mig till något annat företag som kanske är lite mer kundorienterat! Vem är det förresten som är chef här?

Försäljare 1: Det är Andreas, men han är sjuk. Men Försäljare 2 är tillfällig chef.

Jag:  OK, då går vi och pratar med honom.

(Vi uppsöker Försäljare 2.)

Försäljare 2:  Vad är problemet?

Jag (försöker låta bli att dra alla detaljer om mina ögon och gula fläcken, men talar långsamt och tydligt):  

Problemet är att min syn försämras gradvis varje månad och det är obotligt och att jag behöver ett hjälpmedel för att kunna läsa sms och meddelanden. Och om jag ska handla en Ipad här så vill jag veta säkert att den uppfyller de krav jag har, men eftersom det inte går att komma in i den här paddan så att jag kan se hur texten ser ut så får jag väl gå någon annanstans där de är mer tillmötesgående!

Försäljare 2 reagerar inte det minsta på vad jag sagt utan tittar bara frågande på Försäljare 1.

Försäljare 1:  Ja, det går inte att komma in i den här för det är en demoversion. (Nu har han upprepat sitt ”demoversion” säkert tio gånger och jag börjar undra vad det är för fel på personalen i den här butiken.)

Försäljare 2:  Men du kan väl ta en Ipad i Kalles låda.

Försäljare 1:  Finns det där?

Försäljare 2:  Ja det är klart.

Försäljare 1 masar sig iväg och efter ett tag och diverse knappeliknappettiknapp kan han visa mig hur paddan hanterar meddelanden. Tyvärr är jag vid det här laget så arg och besviken att jag inte kan ta till mig informationen. Men jag får i alla fall en känsla av att paddan kan vara bra för mig. Men jag kommer förstås aldrig att köpa den i den här affären.

Av någon anledning känner jag mig förödmjukad. Jag har inte fått ett leende. Inte ett uns av bekräftelse. Jag hade förväntat mig av den tillfällige chefen åtminstone en gnutta förståelse typ ”Det verkar jobbigt, men vi ska säkert kunna hjälpa dig.” Jag hade förväntat mig att Försäljare 1 skulle be om ursäkt för att han inte redan från början bad sin chef om hjälp utan i stället ljög för mig. Nu står de där som tafatta fån och det slutar med att det är jag som säger: ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp, men ni förstår nog inte riktigt …”

Jag ångrar mig omedelbart. Jag har mött två personer som är direkt olämpliga för sitt jobb, som saknar varje tillstymmelse till inlevelseförmåga och all talang att sälja det de är satta att sälja.

Jag befinner mig i en värld som är väsensskild från den jag själv lever i. Alla mina fördomar blir bekräftade. Datatekniker har suttit inlåsta hela sitt liv i mörka rum och spelat dataspel. Deras värld är pixlar och bytes, medan min är känslor och kommunikation. De har aldrig mött människor i verkligheten och de har aldrig läst en bok. Då blir det så här.

Jag har förstås fel, men jag tror Apple skulle vinna på att ge sina försäljare åtminstone några timmars utbildning i hur man bemöter människor. Och hur man säljer en Ipad.

––––

Tilläggas kan, att jag har handlat i den här butiken många gånger. Jag har köpt datorer och tillbehör och det har aldrig varit samma personer bakom disken. Och det har alltid varit lite si och så med bemötandet, men detta tog priset.