Det brukar kallas Peters princip. Att man befordras till sin kompetensnivå och därefter till sin inkompetensnivå.
Pappa var ingen bra chef. Jo på många sätt var han det, men han klarade inte av att hantera konflikter med personalen och det gjorde att han kände sig otillräcklig och mådde dåligt och det drabbade hans närmaste omgivning.
När han gått i pension var han åter glad och förnöjsam och orkade med sitt liv på ett helt annat sätt. I 25 år till. Han blev 91 år.
För mig var det tvärtom. Nej inte riktigt. Jag blev inte elak – men arg.
Plötsligt får man lite mer tid. Lite mer tid att känna och tänka efter och upptäcka saker. Saker att reta sig på.
Jag upptäckte att jag hade ont i ett knä. Det gjorde förbannat ont och det gjorde mig rejält arg! Istället för att ta de där långa promenaderna med hunden som var inplanerade blev jag sittande. Artrosen i knät hindrade mig från att gå och jag behövde gå för att bli av med artrosen och för att inte bli ännu fetare. I stället blev jag sittande, fetare och förbannad!
Jag upptäckte också att jag började se sämre. Jag ska inte dra hela sjukdomshistorien men efter ett år fick jag en diagnos: Torr åldersförändring i gula fläcken! Smaka på det: Torr åldersförändring i gula fläcken! Va? Cellerna i gula fläcken hade börjat lägga av – en efter en. Bara så där.
Jag blev skitförbannad!
Plötsligt kunde jag inte läsa tidningen utan att ha en 100-wattslampa 15 centimeter från tidningssidan. Jag kunde inte hälla upp ett glas vatten för jag såg inte vattenytan förrän den befann sig på bordet. När jag skulle välja station på displayen på pendeltåget såg jag plötsligt inte vad det stod. Jag var tvunget att be nån om hjälp så att jag inte köpte biljett till Åtvidaberg!
Jag kunde inte läsa eftertexterna på bio.
Jag kände inte igen mina vänner när jag mötte dem på stan utan jag var tvungen att gå omkring och småle fånigt och hälsa lite nonchalant till höger och vänster på kreti och pleti eftersom det ju faktiskt kunde vara nån som jag kände. Och hela tiden var jag skitförbannad!
Jag var skitförbannad på min optiker, på min ögonläkare, på alla layout-nissar som inte kunde välja typsnitt och textstorlek så att det gick att läsa. På alla datatekniker och ingenjörer som inte tillverkar skärmar och displayer med tillräcklig kontrast. På alla som trycker text på matvaruförpackningar med 3 punkters stil så att inte ens världens största förstoringsglas hjälper utan man måste fotografera av det och lägga in bilden i datorn och blåsa upp det på sin 40-tumsskärm. Först då upptäcker man att man köpt mejram i stället för timjan! Guldtext på grön bakgrund! Tre punkter! Kondenserad text! Helvete vad arg jag var!
Men datorn är bästa polarn. Jag kan förstora mitt word-dokument till 200 % och skriva med 16 punkter. Det är ju bra. De flesta webbsidor går att förstora, men för att läsa programmenyerna får man ta till förstoringsglaset. Och noter kan jag skriva på storskärmen, inga problem.
Förra helgen dirigerade jag kör och orkester i Uppsala. Första gången på nästan ett år. Alla noter var preparerade i förväg. Uppförstorade till max. Alla anteckningar i rött och blått. Alla taktsiffror uppförstorade, etc. Det gick riktigt bra! Och häromdan var det sex timmars rep med ny kör. Samma sak – preparerade noter. Det var roligt!
Jag var inte ett dugg förbannad.
Man anpassar sig – lite grand. Och vänjer sig – kanske. Det blir nog bra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar