Blodpudding äter vi nog varje vecka. Vi har funnit Vaggeryds blodpudding vara den överlägset bästa och godaste av de sorter som vi kan få tag i i Linköping. Den är också förpackad som en korv och inte i såna där plasttråg som är omöjliga att öppna. Vi äter den med rårörda lingon (1 l lingon, 3 dl råsocker) och Hemgårdens bacon Det är bacon som är rökt på riktigt vis och som inte släpper ifrån sig en massa vätska i stekpannan. Mycket bra.
Men nu går jag och grunnar på att göra egen blodpudding. I Tore Wretmans ”Svensk husmanskost”, från 1967, finns det förstås ett recept.
Så här ser det ut.
1/2 liter svinblod
3 1/2 dl lättöl, mjölk eller buljong
3 1/2 dl grovt rågmjöl
1 gul eller röd lök, finhackad och förvälld
50 g späcktärningar, 1/4 cm
1 syrligt äpple, skalat och skuret i små tärningar
1/2 dl smält smör eller fläskflott
1/3 dl sirap
1/2 msk salt
1/8 tsk malen nejlika
1/4 tsk vitpeppar
1/4 tsk kryddpeppar
1 tsk finstött mejram
- Sila blodet genom fin trådsil eller pipsil. Vispa upp det med ölet och rågmjölet.
- Tillsätt alla övriga ingredienser under stark uppvispning. Sist rörs äppel- och späcktärningar i.
- Smöra en puddingform mycket väl. Fyll i smeten i formen, men endast till 3/4.
- Klipp till ett smörpapper så att det passar i formen, smöra och täck ytan. Sätt på lock, eller om formen saknar sådant, täck med aluminiumfolie.
- Grädda puddingen i varm [200 °C] ugn nedsatt i kokande vattenbad i ungefär en timme. Känn efter med en sticka att puddingen är färdiggräddad. Det är den om stickan helt släpper.
- Färdiggräddad får den stå och vila en kvart och stjälps sedan upp på ett fat och serveras rykande varm med skirat smör och lingon.
Wretman skriver alltså att den ska ätas nygräddad och att eventuella rester kan skivas och hastigt stekas. ”Den nu [1967] uppväxande generationen får tyvärr inte uppleva annat än den uppstekta fabrikspuddingen. Den som strängt taget är restmat.”
Lyssna här på Carl Jan Granqvist legendariska hyllning till blodpudding ur programmet Meny i Sveriges Radio.
Vi lämnar spår.
Vi lämnar spår efter oss hos varandra. Plötsligt kan det komma överraskande bevis på detta. Min vän L kan säga: ”Du sa, 1985, att … ”, och då kommer det något som jag sagt som han sparat på i många år. Då och då kommer det påminnelser från någon av de tusentals körsångare jag mött under mitt yrkesliv. Ett mejl, ett oväntat möte och några ord om en tid då vi satte spår hos varandra. Eller någon elev som jag undervisat. Något jag sagt eller gjort som dröjt sig kvar och som satt spår.
Själv tänker jag ofta på de personer som satt sina tydliga avtryck hos mig. Mina musiklärare i tonåren Brita Medelius och Karin Norell-Lindgren. Mina musikaliska mentorer och förebilder under studietiden, Anders Öhrwall och Eric Ericson. Mina studiekamrater och kolleger och många, många andra. Och min familj förstås.
Bara för något år sedan upptäckte jag Olle Adolphsons fantastiska körvisa ”Så går vi bort” som handlar om hur minnet av oss lever kvar efter livets slut. Han skriver:
”Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar.
Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Vi lever här ännu ett slag vårt minnes dunkla liv.”
De här reflektionerna har gjort mig mer medveten och ödmjuk inför mötet med människor. Vi lämnar spår. Det är viktigt att vi lämnar goda spår.
Män snarkar.
Kvinnor snarkar inte.
Sådan är den mänskliga naturen. Det visste redan Adam och Eva och de gamla romarna sa: ”Viri stertunt – non mulieres”.
Kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – har sedan länge tålmodigt, på kvinnors vis, anpassat sig till detta. Hon fyller hörselgången med orange skumgummi och sen är det inte mer med det. Någon enstaka gång under de senaste trettio åren har det hänt att hon utövat milt nattligt våld för att få mig att ändra sovställning.
Så händer plötsligt det oerhörda.
När jag i går gick och lade mig, som vanligt några timmar efter henne, kunde jag inte somna.
Hon snarkar.
Ja faktiskt.
Jag ligger tyst och tänker, på mitt milda sätt, att det nog strax går över. Så ändrar hon plötsligt ställning …
Det blir värre!
Då gör jag något jag inte borde gjort. Jag sträcker ut en arm för att ge henne en kärleksfull knuff. Den råkar tyvärr hamna någonstans mitt i ansiktet och hon utbrister ilsket:
– Vad gör du?
– Du snarkar, säger jag försiktigt.
– Snarkar? Jag sover ju inte ens!
Vid denna något snåriga logik gjorde jag misstaget att brista ut i skratt, men insåg snabbt att det kunde vara en ödesdiger taktik.
Jag tystnade.
Och somnade.
Plötsligt drar muskulaturen ihop sig, hjärtfrekvensen stiger blixtsnabbt och jag blir livrädd. Utanför fönstret står åtta förstabasar och gapskrattar – rytmiskt. Jag inser att jag håller på att dö.
Det tar ett bra tag innan jag förstår hur det hela hänger ihop, innan jag kan skilja på verklighet och fantasi. Sovrummet ligger faktiskt på tredje våningen. De åtta förstabasarna är en omöjlighet, skrattet är alldeles för rytmiskt och inte naturligt. Det är kolmörkt ute.
Jag hör hur kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – sätter sig upp. Hon sträcker på sig och trevar efter telefonen och stänger av det hemska skrattljudet. Jag förstår nu hur det hänger ihop. Hon ska med ett tidigt tåg till Stockholm och har hittat det optimala väckarljudet i telefonen, åtta skrattande manskörssångare. Vad hon inte vet är att detta är ljudet som väcker kvinnor, men dödar män.
Jag ska också med ett tåg. Till Mjölby. Om fyra timmar.
